Detaljrikt i grova drag

Det börjar med en begravning. Skådespelaren Gösta Ekmans [d ä] sista färd blev en enastående händelse utan varje motstycke i vår moderna tid om man ser till föremålet. Mer nutida folkkära kändisars hädanfärd brukar för all del uppmärksammas ganska stort i media men här formade det sig till en närmast en statsmannalik begravning där mängder av stockholmare samlades längs kortegevägen till den sista vilan.

Om denne i sin tid uppburne artist har Uppsalaforskaren och författaren Carina Burman skrivit en till omfånget diger biografi. I mycket följer den kronologiskt färden från den tidigaste barndomen till rollen som en av Sveriges mest hyllade aktörer under 1900-talet. Det är en bana som kantas av framgångar men också misslyckanden, inte minst i rollen som teaterdirektör. Över det hela vilar också skuggor i form av ett kokainmissbruk, som bidrog till att undergräva hans hälsa. Titeln på boken, Djävulspakten, är av den anledningen mycket välfunnen. Det var under inspelningen i Berlin av filmen Faust som han blev fast för detta gift.

Egentligen liknar det många andra framgångssagor i skådespelandets värld. Redan i sin tidiga barndom drogs Ekman till teatern, kanske som en följd av att han tidigt blev faderlös och sökte kompensation i fantasilekar med en dockteater som han förfärdigade. Han skrev själv små skådespel som han kunde uppföra och kanske man kan dra parallellen med den unge Ingmar Bergman. Burman nämner exemplet Fanny och Alexander och faktum är att sonen Hasse Ekman skulle ha med en mycket snarlik dockteater i en av sina filmer.

Så småningom kom han att möta likasinnade, bland andra en ung Karl Johnson som sedermera skulle låta tala om sig under namnet Karl Gerhard. I sällskap med denne började han spela amatörteater och snart kom han också in på den professionella aktörsbanan. Det skedde via den tidens kanske främsta skådespelarskola, de resande teatersällskapen. Man kan gott säga att den mycket handfasta pedagogik som gavs där kom att forma många stora skådespelare under denna tid.

Som biografi är boken redbar och detaljrik. Det finns redan ett omfattande material att stödja sig på. Gösta Ekman själv skrev en form av självbiografi, Den tänkande August. Sonen Hasse kom också att beskriva sin familj i både boken Den vackra ankungen och inte minst filmen Kungliga patrasket, en livfull familjekrönika om detta skådespelarhem där kaos var granne med tiljan. Senare har inte minst Bengt Forslund fyllt på med sin bok om de tre generationerna som sträcker sig från Gösta d ä via sonen Hasse till sonsonen Gösta d y.

Det sägs att filmen inte kunde ge full rättvisa åt Gösta Ekmans skådespelarkonst. Det ligger säkert mycket i det. På scenen hade han uppenbart en utstrålning som drabbade på ett direkt sätt vilket filmen kanske inte kunde ge rättvisa. Men scenframträdandena har med tiden blivit alltmer bleknande minnesbilder. Allt färre lär väl ha personliga minnesbilder och till sist återstår då bara de bevarade filmbilderna. Som det riktigt påpekas blir detta därför en viktig bit i helheten.

Därför blir boken problematisk då den här bygger på ett mycket daterat underlag. Att låta framskina att Elisabet Liljedahls avhandling från tidigt 1970-tal skulle vara något slag av huvudverk om stumfilmen är att vara ute på hal is. Det har skrivits åtskilligt om denna period. Att likaledes okritiskt stödja sig på Jurgen Schildts bok Det pensionerade paradiset som ett sanningsvittne om 1930-talet vittnar om en lika djup okunskap om vad som hänt. Här vill jag i all blygsamhet lyfta fram min egen bok från 1995, Folkhemmets bilder, som i allt är en hårdhänt uppgörelse med de schabloner, vanföreställningar och myter som inte minst Schildt torgför sin bok. Man kan också nämna Tytti Soilas avhandling om kvinnobilden i svensk film under denna tid. Men detta avspeglar nog bara filmämnets obefintliga status i denna stad.

Om författaren byggt vidare på denna forskning hade det gått att utvinna mer ur filmerna, även de som här närmast slarvas över som Swedenhielms och Kungen kommer. Den sistnämnda är mycket intressant även sedd i en större filmhistorisk kontext. Den innehåller den form av självreflexivitet över skådespelandet och konsten som Maaret Koskinen lyfter fram i sin avhandling om Ingmar Bergman som något mycket “Bergmanskt“. Producent för Kungen kommer var Lorens Marmstedt, han som med Bergmans egna ord “lärde honom att göra film“.

Man vill gärna ställa frågan om vad som var hemligheten med Gösta Ekmans storhet och popularitet. En fråga som inte riktigt besvaras här även om det finns vissa ledtrådar. Att han hade en närmaste lysande karisma finns det många vittnesbörd om. Han var bildskön som få och hade den där närmast androgyna framtoningen som kunde tilltala båda könen. Över hans rolltolkningar vilar också en form av fantasteri, vilket han var närmast suverän att framställa i exempelvis filmen Swedenhielms. Här vill jag ställa frågan om inte Gösta Ekman närmast förkroppsligar något av det essentiella i det som man vill förknippa med det “typiskt svenska“.