Diagnos: utbränd

Diagnos utbränd är en annan möjlig titel på Eva F Dahlgrens roman Det här är inte jag. Här skildras det tillstånd av psykisk och fysisk trötthet som kommit att drabba allt fler i vår högteknologiska välfärd. Boken utkommer i dag och materialet på vilket den bygger är autentiskt. Under titeln står benämningen dokumentärroman och berättelsen tycks som sprungen direkt ur den verkliga sjukdomen.Det här är inte jag är Eva F Dahlgrens andra roman. För tre år sedan utkom hon med boken Farfar var rasbiolog. Även då fanns ett medicinskt och vetenskapligt problemtänkande i botten. Dagens genteknik ställdes mot trettiotalets idéer om att vissa karaktärsdrag medförde ett högre människovärde än andra. I den nu aktuella romanen ger Dahlgren utbrändheten ett ansikte. Läsaren möter en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon är sjukskriven och ensamstående mor till en ton­årig son. Han är en av de få som på nära håll erfar moderns destruktiva världsfrånvändhet. Romanens tema är i dag brännande hett. Plötsligt klarar inte den mest högpresterande och effektiva av oss alla att ens ta sig upp ur sängen på morgonen. Minsta beslut kan skapa panikångest och enkla vardagssysslor upplevs som att bestiga berg. Varför blir det så? Dahlgren ställer frågan huruvida det är tiden som är sjuk. Hon vidareutvecklar detta resonemang och undrar, om tiden är sjuk, hur ska man då någonsin kunna bli frisk igen?Liksom sin romankaraktär Felicia är Eva F Dahlgren journalist. Hennes berättelse tar mödosamt form. Stilen är korthuggen och texten känns stympad. Kapitlen är korta, från några rader till maximalt tre sidor. Prosa och små dikter om vartannat ger en otvungen blandning som om skärvor från en dagbok har fogats samman till en roman. Ovanpå detta finns en spejsad mardröm med en docent i vit rock och en grupp medicinstuderande. Docenten föreläser och visar eleverna runt i ett rum med konserverade hjärnor efter "informationsmänni­skor" i glasburkar. Dessa stycken markeras kursivt. Scenariot är lika främmande (och skrämmande) som om man upptäckte några gröna gubbar från Mars i färd med att kartlägga oss människor på jorden. "Det här är nummer trettiosex. Vi fick in den 2003. Typisk nyhetsbyråhjärna. Mycket information, stark tidspress, höga krav på korrekthet. Han tar fram en penna med nålvass spets och pekar. Om ni tittar noga här, ser ni att delar av hjärnan har skrumpnat."Eva F Dahlgrens språk är rikt på bilder. De fyller i när orden inte kan hittas. Många av de känslor som följer med sjukdomstillståndet får liv genom lättillgängliga metaforer ur vardagen. Maktlöshet gestaltas effektivt genom jämförelsen med en is som plötsligt brister — att trilla i en vak och inte ha "tillräckligt vassa armbågar" för att komma upp. På ett annat ställe får en tand där plomben ramlat ut bli en bild av smärtsam tomhet. Endast emaljen finns kvar: "Jag putsar mitt yttre och längtar efter en rotfyllning", skriver Dahlgren. Den kanske mest talande metaforen i Det här är inte jag är en snurrande trumma i en tvättmaskin. Männi­skorna kastas runt som smutstvätt och trycks med fart och kraft upp mot väggarna. Här har den sjuka ramlat ut genom ett av de små mörka hålen och "ligger som ett litet ludd i tvättmaskinens mörka innanmäte" och kämpar för att inte spolas ned i avloppet.