Diffust men obehagligt relevant

En ny bok:Michael Lion: Vanliga människor(Albert Bonniers Förlag)Det är av uttrycket "ha gått sin kos" som huvudpersonen i Michael Lions Vanliga människor, Koos, tagit sitt namn. Vad han verkligen heter får vi dock ald­rig veta. Själv presenterar han sig som en "tämligen vanlig människa", men hans liv är lika diffust och svårgripbart som hans personlighet. Han har varken jobb eller bostad — sover ett tag under sina föräldrars köksbord ända tills de blir vräkta, då hittar han en utrymd vind som han inreder med kaktusar och tavlor. När han blir utkörd därifrån bryter han sig in hos en bortrest vän.Han ägnar större delen av sin tid åt att sova och åt att umgås med ­andra hemlösa. Dagarna glider förbi, identiska, innehållslösa. Inte ens Maja, som han kommer i kontakt med när han i ett försök att tjäna lite pengar utför gallupundersökningar åt Svenska byrån, förmår väcka honom ur hans dvala.Vemodigt och sorglustigtMichael Lions andra roman efter debuten Öar (1996) är en både vemodig och sorglustig berättelse om en människa för vilken likgiltigheten och håglösheten har blivit ett sätt att leva. Koos är till exempel inte hemlös på grund av några ekonomiska eller psykiska problem, han har bara inte ork att skaffa sig en lägenhet. Han är inte ens tillräckligt intresserad av droger för att kunna bli missbrukare.Själv förklarar han sin apati med att han saknar förmåga att rangordna — han kan inte välja en sak framför en annan, bestämma sig för något enda som känns viktigare än något annat.Det enda som han lyckas uppbåda lite entusiasm inför är ett projekt som hans gåtfulle vän dr Kien arbetar med. Tillsammans placerar de ut exotiska stenar och träbitar i Stockholms parker. Tanken är att åsynen av ett stycke australiensisk agglomerat eller brasiliansk palisander på en gångstig i en svensk skog skall få folk att reagera, och att mötet med det oväntade och obegripliga skall åstadkomma en aldrig så liten förändring i deras liv.Vanliga människor är en bok med många originella uppslag och flera intressanta, egentligen djupt filosofiska, frågor om tillvarons mening och individens förhållande till kollektivet, allt gestaltat i Koos loja figur och i de brokiga existenser som han möter på sina vandringar genom Stockholm.Välbehövlig stadgaI boken finns också ett socialt engagemang som ger lite välbehövlig stadga åt den flytande tematiska strukturen. Genom att uppträda som ett slags brobyggare mellan det etablerade samhället och dess botten får Koos läsaren att känna att de hemlösa faktiskt är just "vanliga människor" som råkat hamna snett i livet. Samtidigt liknar han de utslagna tillräckligt mycket för att bemötas med oro och avsky från det etablerade samhället, och han misshandlas av såväl medborgargarden som "vänner avordning".Samhällets intolerans för det avvikande får ytterligare en klangbotten i skildringen av Koos arbete med att göra gallupundersökningar. En av uppgifterna gäller "vanliga människors" inställning till dödsstraff. Koos misstänker emellertid att uppdragsgivaren vill få klarhet i vad som krävs för att skapa en majoritet för dödsstraff bland väljarna — ytterst ringa in en personlighetstyp som vanligt folk skulle vilja ta livet av. Koos vill gärna tro att om man ställer rätt frågor kan man få trevligare svar, men det visar sig vara en hopplös uppgift. Ibland blir det hela övertydligt, men oftast fungerar satiren.Problemet hur man skall skild­ra ett tillstånd av apati och likgiltighet utan att temat så att säga smittar av sig på texten lyckas Michael Lion dock aldrig riktigt lösa, och berättelsen om Koos känns ofta både monoton och livlös. Boken räddas dock av den svarta humorn och det rappa språket, men framför allt av värmen i karaktärsteckningen. Vare sig det gäller uteliggare eller kvinnor i medelklassen som nickar igenkännande åt artiklar om relationer i morgontidningen och "sminkar sig så att ingen skall tro att de smygsuper", så beskriver han dem med samma ömsinthet och inlevelse. Inte minst huvudpersonen själv är sympatisk, med sin tankspridda godhjärtenhet.Känsla av utanförskapTrots att boken känns både spretig och pratig, och trots att den i princip saknar handling, läser man mestadels med intresse. Som samtidsskildring är Vanliga människor dessutom tänkvärd. Genom sin beskrivning av Koos brist på motivation och känsla av utanförskap har Michael Lion kanske fångat något i tidsandan som gör boken obehagligt relevant för en hel generation.