Bo Gustavsson är en outsider i den svenska samtida lyriken. Ändå sedan de första diktsamlingarna i mitten av nittiotalet har han skrivit fram ett slags negation där dikt och existens går att fläta samman som trådar i en större livsväv. Inte minst genom hans essäer om andra författarskap går det att spåra poeten Gustavsson; i essäistiken finns kartan - och i den egna lyriken den stora gåtfulla upptäckten, själva resan.
Det stora intresset för mystik har varit uppenbart; dock – det är en mystik som är förankrad i vardagen, i verkligheten. Det finns nämligen hos honom en sorts tro på språkets andliga strukturer, en förställning om att det går att skriva fram något slags genomskinlighet, som får oss till att kunna passera medvetandets gränser. Det sker då att vardagens föremål och människor antänds av en hemlighetsfull lyster.
Gustavssons intresse och kunskap om sufismen är sedan tidigare väl dokumenterad. Nu utkommer han med den tredje delen i den serie som han har gett namnet ”Carmina Esoterica” och där syftet är – jag måste citera – ”att undersöka esoteriska traditioner i olika kulturer för att pröva deras bärkraft för dagens människor.” Det är ett sannerligen ambitiöst projekt, som utan tvekan hade kunnat kantra in i både pinsamhet och schabloner – om det inte hade varit för Gustavssons kärvhet, hans insikt om att det esoteriska uppdraget är verkligheten. Han förankrar också sin dikt i vardagen.
I ”Av vita element kysst” finns ett slags hemlig fuga gömd mellan dikterna, en återkommande gest av ord och bilder som varieras med och emot varandra. Vi hittar begrepp som hem, vit duva, dörr, vitt och fönster. ”Det innersta hemmet är en krossad/spegel och uppflog efter uppflog/av splitters linjer. /Jag räknar/till 22 linjer där duvflocken sveper/runt huset. Trädet strålar hvitt.” Bo Gustavsson fortsätter sitt anmärkningsvärda lyriska projekt och jag kan inte annat än beundra honom för hans konsekvens, hans stil och hans besatthet i att försöka framkalla det osynliga mitt ibland oss.