Dikt om dikt

David Vikgren debuterade 2002 och etablerade sig snabbt som en av de intressantaste unga poeterna. Men nåt hände. Sedan några år befinner han sig, på ont och gott, i en minimalistisk fas, ett konceptuellt skede.

Ett exempel kom i höstas. ”Skogen Malmen Vattenkraften” (Black Island Press) är en tjock skrift som uteslutande innehåller titelns tre ord ordnade i grupper/strofer enligt en matematisk algoritm. Eftersom orden omedelbart töms på sina semantiska innebörder förvandlas de till mönster, till trist bildkonst. Men om man återger orden något av deras mening och kombinerar dem med det faktum att författaren är född i Övertorneå och tidigare gjort en märklig omdiktning av ”Antikeksiskvädet”- den äldsta text vi känner på tornedalsfinska – så uppstår en märkligt kolonial känsla. Det är bara skogsbruk, gruvdrift och kraftutvinning som ger innebörd åt Vikgrens landskap. Perspektivet är storsvenskt; Tornedalens jordbruk och Sapmis rennäring är frånvarande i Vikgrens abstrakta Norrbotten. Sånt brukar kallas ideologiskt betingad blindhet.

Att krympa sig själv till en idé är inte alltid nyttigt för en konstnär. Den yttre reduktionen har gått mycket långt i David Vikgrens nya bok ”Nåden”, men där finns – kanske, antytt, trevande - ett tecken på nyorientering. Boken innehåller en enda mening per uppslag. Den är snyggt formgiven och försvarar sin plats utanför kuriosakabinettet.

Säger själva texten då mera än förpackningen? De där ensamma raderna handlar på sätt och vis just om förpackningen, om formen. De vänder och vrider på klassiska metapoetiska teman. Detta är dikt om dikt. Och, inte minst, texten kan peka på en väg ut ur vad jag betraktar som en lyrisk återvändsgränd.

För den som vet lite om hur poeter resonerar om sina egna texter kan sentenserna i ”Nåden” verka lite triviala. Språksystemet är först självrefererande: ”Det här är dikten och det här är diktens ord”. Poesin är fortfarande ett slags bildkonst: ”Det är här som språket kommer in i bilden”. I den här sortens poesi är det mänskliga jaget reducerat till ett minimum: ”Jag är inte mer än ett ord på tre bokstäver”. (Sånt kan också Tranströmer säga.)

Men det finns ”Tecken på ljusning”! Det finns en glipa i språket där något nytt kan växa: ”Tecknen är (inte) vad de utger sig för att vara”, och något annat blir synligt: ”Närheten är Nåden”. Men vad är ”närhet”, vad är ”Nåd” och vad är ”är”? Där tar det tvärstopp, och man lämnar denna skrivövning i stor besvikelse. Nästa bok tack!