Diktens uppgift - om man nu föreställer sig att dikten skall ha en uppgift - är att vara både hemma och borta, vän och främling. Det är i spänningen mellan dessa enheter som det nya, det osynliga och främmande kan skapas. Den som läser blir då också den som skapar dikten, ger den betydelse - och finns inte denna spricka mellan ord och värld så förvandlas upplevelsen till en meningslös utsaga. Det är bristen och skrovligheten som förvandlar utsagan till litteratur.
I Bo Gustavssons nya diktsamling Exodus passerar vi hela tiden förbi språkets gränser. Avstampet är just ofta vardagen. Kroppen. Människan. Avståndet mellan människa och människa. Gustavsson beskriver den konkreta platsen men lyckas förvandla den till en andlig plats. Han skriver: "Trafiken är/Kaotisk men jag tillhör det kaotiska/Ty namnen ökar med det som är för handen". Det skrivande jaget befinner sig både rent fysiskt men också litterärt mellan dessa poler av förståelse. Exodus är med andra ord inte bara en rörelse bort, utan också längtan efter ett hem som hela tiden omdefinieras. Främling eller vän? Kaos eller ordning? Det beror på perspektivet.
"Det kaotiska är den enda befintligheten." konstaterar författaren för att ett par rader senare skriva: "Det transparenta är ett. Jag är utstött/Bortstött, ett blandat ting/bland andra blandade ting./Jag dricker av det transparenta/och känner smaken av ett enda/i den galna cirkeln av dagar./Det är ett arbete, att känna smaken av det enda, det enda arbetet."
Det är uppenbart att Gustavsson använder sig av dikten i en närapå alkemisk betydelse. Bly är guld. Hunger är mättnad. Ensamhet är att vara i mänskligheten. Hans dikt är stram och kantig, vass. Den är aldrig insmickrande, snarare tvärtom. Bo Gustavsson närmar sig en mystisk tradition, där inte minst helhetsbegreppet tycks vara influerat av sufismen. "Att träda ut ur kunskaperna - är det/Att för första gången se ner/I dina öppna händer". Han avslutar detta stycke med följande talande meningar:
"Det enda som finns är det obefintliga/Som går vid din sida med ditt/Ansikte av det nya nuet." Gustavssons dikt rör vid faktiska konkreta händelser, grymheten och hoppet i den arabiska våren. Han skapar en djupare resonans i det pågående. Exodus är en dikt mer än en samling, mer av en besvärjelse. Det diktande jaget är rasande. Han är i revolten, mot sig själv och omvärlden, genom språket.
Bo Gustavsson har för mig under en längre tid nu varit en av våra mest fascinerande lyriker. Med Exodus når han än djupare in. Dikten är en aktiv motståndshandling men också en plats, rent konkret, där människans värde är okränkbart.
Det är en fascinerande, modig samling. Den går att läsa som om allt stod på spel, för oss bägge - både författaren och läsaren, både vännen och främlingen. Vackert. Intensivt. Det finns i dag ingen annan lyriker som så konsekvent går den väg som dikten tar Bo Gustavsson.
Bo Gustavsson är kritiker i UNT. Hans bok recenseras därför av Kristian Lundberg, författare och kritiker i Norrköpings tidningar.