Dikter att bli upprymd över

Att öppna Katarina Frostensons senaste diktsamling Karkas påminner om att stiga in i en bysantinsk kyrka. Omslaget är kalt, lergrått. Bara den understrukna titeln och författarens namn, präntade i vitt, utgör avbrott i entonigheten. Men på pärmarnas insida flödar det av färg. Inte av guld och brokig mosaik, men av böjda ljusa linjer mot en fond röd som oxblod. Konstnären Håkan Rehnberg är upphov till målningen. Han har även tillägnats en av bokens fem avdelningar, eller "fem linjer" som Karkas undertitel lyder.Döden starkt närvarandeDessa avdelningar åtskiljs samtliga av en sida som är blank sånär som på ett kort svart streck. Paustecken i en musikaliskt komponerad poesi där klang och rytm är lika väsentligt som ordens betydelser, tänker jag mig, eller länkar som leder läsaren vidare genom diktsamlingen. Vid en hastig anblick har dessa svarta streck även en kistlik form.Döden är starkt närvarande i Karkas. Det gäller i synnerhet avdelningen Far fara (att utvinna ur sommarvak) som kretsar kring diktjagets döende far, men också samlingen som helhet där djurskelett och flådda kroppar utgör återkommande motiv. I den sista dikten, Skenet av Marsyas, skildras offret av satyren Marsyas. Enligt den grekiska mytologin har detta naturväsen dömts att flås levande till straff för att han har utmanat Apollon i en musikalisk tävlan: "din / skalade kropp tung frukt / lodrät ner bunden vid benet". Men inte minst är det språkliga offer — ordblot — som man blir vittne till i dikterna: "Luftens mård- / hår penslar dragen — å det där lät vackert / flå det dra ut ljudet Banka rytmen loss från benet."Uttrycksfulla nybildningarTermen "karkas" avser ett djurskelett, en ställning, eller en järntråd. Diktsamlingens titel för därmed tanken till rester av såväl döda djur som livlösa ting som har tagits ur bruk och monterats ner. Men samtidigt kan dessa skelett, ställningar, trådar även utgöra stommen till nya konstruktioner. Strödda över sidorna återfinns, som sagt, delar av hudflängda ord och fraser. Ibland har dessa ingått nya föreningar med andra lösa fragment. Resultatet blir ofta uttrycksfulla nybildningar. Som exempel kan tjäna lieringen mellan två konventionellt sett oförenliga känslor som "längtan" och "äckel". Att dessa stundom ändå är svåra att särskilja framkommer sedan de båda orden fogats samman till det talande uttrycket "ängckltan". Att det knappt låter sig uttalas understryker att det är frågan om en sammansatt drift.Bortom livetLikaså tillåts här formuleringar på skilda stilnivåer att stå sida vid sida med varandra. Citat ur psalmer förekommer, liksom "trygga räkan-känslan", högstämda och arkaiska uttryck — "rentvagen" och "moder", liksom "skitrand". Frasen "saknar kroppen din så in i" har lämnats oavslutad. Det överlåts åt läsaren att fylla i — bängen / Norden / helvete! Början och slut, ömhet och avsky, högt och lågt utesluter alltså inte varandra, utan tillvaron framstår som rik och mång­nyanserad i Karkas. Inte heller liv och död skildras som motpoler. De avslutande orden i Far fara antyder en linje som fortsätter bortom livet. Kanske förbyts det allt trängre rörelse­utrymmet i dödens närhet, i frihet sedan gränsen passerats: "där träet sluter sig om kroppen tröskeln öppnas".Läsningen bromsasOrdet "karkas" hör till de "föga brukade", enligt Svenska Akademiens Ordbok. Uttryck med främmande klang utgör titlar på flera av Frostensons tidigare verk. Just genom att tillhöra en sällsynt vokabulär fungerar de som ett slags läsanvisning; som en uppmaning att stanna till inför orden och avlyssna deras ljudsammansättningar och pröva deras associationsmöjligheter. Härigenom bromsas läsningen, hindras den snabba avkodningen av språket och blickens hastiga svep över boksidans yta.Djupare skikt och rottrådarJust glatta ytor av skilda slag — slitna fraser, opersonlig arkitektur, glömska: "härlig glans som inget ger tillbaka / det blankas spegelstad" — framstår som en utmaning i Karkas. Med stor frenesi luckras dessa ytor upp och blottas på djupare skikt och rottrådar. Men det är inte frågan om en enbart språklig problematik. Avsaknaden av djupdimension skild-ras som utmärkande för vår västerländska samtid över huvud taget. "Bort-kastade" rester tas därför tillvara i denna diktsamling, oavsett om de påträffas bland orden eller i en stad någonstans i Europa; "känslan av skrovel på tungan", "knaggligheten", framstår som värdefull oavsett om den erfars i språket eller på en geografisk ort. "Jag säger: allt som bryter entonigheten", förkunnas deti Skuggan av en gåva.Karkas må utgöra en i många bemärkelser nedåtriktad poesi, dess fem linjer borra djupt ner "i tuvan", "i svartjordsgropen". Den har samtidigt en vitaliserande verkan, på ord, ting, platser — och på läsaren. Det är dikter att bli upprymd över.