Dikter om existentiell hemlöshet

Poesins själva form fungerar som kommunikationsmedel i Anna Hultenheims debutdiktsamling, skriver Maria Wennerström Wohrne.

Anna Hultenheim

Anna Hultenheim

Foto: Fotograf saknas!

Litteratur2007-06-07 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ljusetmörkretljusetdag lyder titeln på Anna Hultenheims debutdiktsamling. Är det jordklotet som här har råkat i spinn eller ett barn som retsamt leker med ljuskontakten? Båda tolkningarna är möjliga. Än befinner man sig i denna poesi svävande långt ute i rymden, än upplever man vardagen från en liten flickas utsiktspunkt nära marken.

Ur rymdfararens perspektiv i samlingens upptakt är jorden avlägsen och knappt längre igenkännbar: "Genom den franske astronautens ögon följer jag med på en resa där det som i alla avseenden brukar kallas för hem nu bara kan kallas för borta." Liksom gravitationen ute i kosmos upphör att verka, förlorar begreppen "hemma" och "borta" här sin tyngd och gängse betydelse. De framstår som relativa och som endast tomma ord. Upplevelsen av såväl en existentiell som en faktisk hemlöshet utgör sedan den axel som också de fortsatta dikterna kretsar kring.

En tämligen konkret och igenkännbar barndomsvärld målas upp i den andra och längsta av bokens tre delar. Påfallande ofta handlar det om sådant som går förlorat. Mjölktänder faller, sårskorpor pillas sönder, vilket är som det ska. Men andra gånger rör det sig om mindre triviala förluster: lillebror går bort sig i kvällsmörkret, mamma insjuknar, föräldrarna separerar och pappa "flyttar ut ur bilden". Flickans hem framstår som en skör och osäker plats att vistas på; till sist inte längre alls som något hem: "Jag står i hissen och minns inte vilken siffra jag brukade trycka på."

Det är frestande att jämföra Hultenheims barndomsskildring med Eva Sjödins diktsamling Gränsland (Norstedts /Lyrik). Även Sjödin beskriver världen och familjelivet ur en liten flickas perspektiv. Men till skillnad från Hultenheim skildrar hon gemenskapen mellan föräldrar och barn som så tät är den ibland blir kvävande. Intressant är att Sjödins poesi utgörs av långa sviter av prosatexter som i sin tur består av fullständiga meningar och av ett korrekt språkbruk. Hennes verbala form kan därmed sägas motsvara den solida familjegemenskap som hon berättar om.

Flera av Hultenheims texter tycks däremot läcka som såll och på så sätt reflektera den brist på sammanhållning som skildras i hennes diktsamling. I takt med att familjens splittras framstår poesin i ljusetmörkretljusetdag som alltmer osammanhängande. Mot slutet upprepas en och samma dikt med allt färre ord och till sist återstår bara grammatiska småord; som om språket och verkligheten här har gått i kvav. Tillsammans demonstrerar alltså dessa båda diktare hur själva poesins form kan fungera som ett effektivt kommunikationsmedel.
Som en hoppfull kontrast till denna destruktiva utveckling hos Hultenheim framstår de bilddikter som låter orden "vara", "var" och "är", ibland sammanskrivna till "varv", forma cirklar och klot på infogade transparenta blad. Tiden är cirkulär; tillvaron evig. I den vackra slutdikten återvänder jaget som vid en inverterad födsel till moderslivet och existerar till sist endast åter som "möjlighet". Hultenheim har med ljusetmörkretljusetdag gjort en övertygande debut och därmed själv introducerat sitt namn som en möjlighet.

Övertygande debut. Anna Hultenheim har gjort en övertygande debut.
Foto: Sara Mac Key
EN NY BOK
Anna Hultenheim
Ljusetmörkretljusetdag
dikter
(Albert Bonniers Förlag)