Distansierat om det makabra

EN NY BOK. Ruth Rendell har i sin omfattande produktion skrivit både kriminalromaner med den karismatiske kriminalaren Wexford som huvudperson och psykologiska thrillers. Till den sista genren hör Rendells på svenska senast utgivna Tretton steg.Romanen har två förgrundsgestalter. Den ene, Mix Cellini, lever med två stora passioner i sitt torftiga liv, den välkända fotomodellen Nerissa och seriemördaren John Reginald Christie, som grävde ner sina offer i trädgården. Den andra är en åttioårig ogift dam, Gwendolyn Chawcer, som äger det mer eller mindre fallfärdiga hus där Cellini också hyr sin lägenhet.Cellini arbetar som serviceman på motionsredskap och är fruktansvärt självupptagen och fåfäng. I hans huvud finns överhuvudtaget inte tanken att Nerissa och han inte skall bli ett par. Hennes kärlek skall bli ännu större, när han blir berömd efter att ha skrivit en uppmärksammad bok om seriemördaren Christie. Cellini är fullständigt besatt av detta och han dyker ofta upp i Nerissas närhet, vilket bara får till följd att hon blir skrämd av denne överviktige, ginpimplande man. I Cellinis sjuka hjärna är hindren dock få och obetydliga, och att han i sin jakt efter lyckan även tvingas begå mord, är sannerligen inte hans fel.Även den excentriska Gwedolyn lever på en livslögn. I hennes förvirrade hjärna frodas tankarna på att faderns läkare för länge sedan var kär i henne. Att inte deras kärlek fullbordades berodde på en blandning av etik och konvenans. Nu är tiden emellertid inne för att de två ska förenas.Ruth Rendell handskas skickligt och insiktsfullt med sina psykiskt sjuka personer. Bägge kämpar med att passa in i den verkliga världen, vilket Rendell lyhört och knivskarpt beskriver. Livslögn och besatthet är ledord i denna suveränt sammanhållna roman,där spänningen hela tiden stegras och där utgången är oviss. Miljön är typiskt engelsk och skildrad med detaljrikedom och känsla för nyanser.Vissa läsare kanske tycker att Rendell tar ut svängarna för mycket och hamnar i det makabra. Och visst, det är sällan man läser om att någon mördar en person som redan är död. Att det ändå blir uthärdligt beror på Rendells förmåga att hålla distans i sitt berättande.