Det är alltid välkommet med en berättelse som sätter Uppsala på kartan. Det finns ju numera ett stort antal ”bygdeskrivare” inom deckargenren som har blivit liktydiga med sin ort. Uppsala har mest haft Kjell Eriksson som med sin polis Ann Lindell utspelades här. Jonas Moström kommer med tredje delen av sin senaste serie med Nathalie Svensson som huvudperson. Hon är psykiatriker och medlem av rikskriminalens gärningsmannaprofil och bor i Uppsala. Även denna gång låter han också huvudpersonen från sina åtta tidigare böcker om Sundsvallspolisen Johan Axberg komma med, ett bra sätt att binda ihop de båda serierna.
Man ser onekligen lite annorlunda på stadens olika platser när man just läst om dem som fiktiva brottsplatser. Det är lätt att hänga med i jakten på förövaren när man dagligen passerar samma gator. Visst kan den anatomiska teatern i Gustavianum nästan kännas alltför uppenbar som plats för ett mord, men varför inte ta till vara det som finns. Eller Domkyrkan, brotten här utförs i de mer kända delarna av Uppsala. I denna tredje del åker inte Nathalie Svensson lika ofta till Stockholm heller vilket glädjer en ”lokalpatriot”.
Med både Nathalie Svensson och Johan Axberg har Moström hittat bra och intressanta karaktärer, inte minst när de dyker upp tillsammans. Kemin dem emellan är sådan att vad som helst kan hända. Det är bra, för Moström är bättre på relationskildringen än deckarintrigen. Spänningen finns, spåren leder lagom mycket fel och man kan ju försöka gissa sammanhangen. Men lite väl traditionellt är det ändå, och det lyfter inte sådär totalt övertygande.
Och lite trött är jag på att offren i första hand är unga kvinnor. Det känns lite för stereotypt. Det är ju inte Moström direkt ensam om men det är dags att hitta nya ingångar. Och han har ju handlaget i botten utan vidare.
Det är dags för tredje boken även i Herkulesserien för Mons Kallentoft & Markus Lutteman. Ingen av de otaliga svenska deckarna får upp samma fart i händelser och berättande som dessa två. Men så har de också en snudd på en ung gud i fokus med kriminalinspektören Zach Herry. Denne unge och sköne man har just fått en anings ordning på sitt minst sagt trassliga privatliv och förlovat sig dessutom.
Nu får han ett mycket underligt fall på halsen. Ett gäng tonåringar hittas döda i något som ser ut som ett kollektivt självmord. Spåren leder in i ”människans värsta mörker” och Zach börjar rasa ihop igen. ..
Den här gången bygger historien löst på den antika myten om Herkules och hinden med de gyllene hornen. Historien har högt tempo, ibland alltför högt då den ofta snabbt går ut igen. Men det märks att författarparet får allt bättre grepp om sin huvudfigur och fantasteriet har de ju även från förlagan.
Om de ovanstående författarna siktar på långa serier med böcker lär de få svårt att nå upp till Jan Mårtensons nivåer. ” Silverapostlarna” är hans 44:e bok med samma huvudperson. Antikhandlaren J K Homan har lyckats bli inblandad och att lösa minst lika många brott. På vägen brukar man få en del tips om det ”goda” livet med mat och dryck och en del konst- och antikkunskap på ett trivsamt sätt. Habilt, tryggt och en aning upprepande.
Denna gång blir Homan själv utsatt för hot då en gangster erbjuder ”beskydd” mot en mer eller mindre rimlig peng.
Björn Hellberg är en hemtrevlig figur, tennisexpert och vinnare av ”På spåret” i tv fyra gånger. Som författare är han inte lika intressant. Det är inte utan att en viss träsmak infinner sig då man tar del av ännu en i hans serie om kommissarie Sten Wall. Behållningen blir mest hans stillsamma kvickheter som lättar upp historien.