Dostojevskij som pappdocka

För de flesta människor är nog åren mellan tjugoåtta och trettioåtta en produktiv och händelserik tid i livet. Dostojevskij tillbringade de åren i Sibirien, först i arbetsläger för sina politiska åsikter, därefter förvisad till Semipalatinsk (i dag Semej i Kazakstan) innan han tilläts återvända till Sankt Petersburg och återupptog sitt avbrutna författarskap.

I hålan Semipalatinsk gjorde Dostojevskij sitt bästa för att hålla den intellektuella lågan vid liv. Bland annat läste han Hegel, den tidens store tyske filosof, som på ett ställe i sina historiefilosofiska föreläsningar nämnde Sibirien, bara för att avfärda det med en föraktfull fnysning: det har aldrig hänt någonting i Sibirien, och kommer aldrig att göra det. Ett påstående som låter sig sägas i centrum, men hur kändes det att läsa de raderna förvisad till periferin, till Semipalatinsk? Den frågan är utgångspunkten för den ungerske författaren László Földényis essä om Hegel och Dostojevskij, om rationaliteten och dess begränsningar.
Hans bok är den tredje i en liten Dostojevskijvåg. Under vintern utkom En underjordisk dagbok, Barbara Lönnqvists nyöversättning av Anteckningar från källarhålet, och Vinteranteckningar om sommarintryck, en lustfyllt självupptagen och Europakritisk bok som Dostojevskij skrev efter första utlandsresa (recenserad av mig i DN 21/2). För egen del är jag alltid beredd att lyssna på någon som kan kasta ljus över en ny sida av Dostojevskij, våg eller ej.

I Földényis essä tilldelas Hegel rollen som rationalisten som begår våld på världen. Om det är ett rättvist porträtt av Hegel kan jag inte avgöra, jag har inte läst honom. Men Földényis Hegel är misstänkt lik en pappfigur som jag tror alla kultursidesläsare är bekanta med: rationalisten vars idéer förklaras och avfärdas med att han inte är något annat än en rädd liten pojke.
”Det var förträngningar, vidskepliga rädslor, ja, i högsta grad irrationella fasor som fick Hegel att till den grad resolut klamra sig fast vid rationalitetens livbälte”, skriver Földényi. Hegel försöker förgäves systematisera världen på grund av ”avskyn inför det som är ofattbart för det europeiska förnuftet, fruktan för det obegripliga, skräck för mörkret”, men bakom hans filosofi finns bara ”en själsligt förkrympt vit man som ständigt är rädd”. Hur mycket jag än sympatiserar med Ersatz essäserie kan jag inte säga annat än att det här är psykologiserande på svensk kalkonfilmsnivå.

Bakom rationalismen, fortsätter Földényi, ”döljer sig en hemlig önskan att döda Gud”. Den sekulära människan är som ett barn som inte förstår sitt eget bästa, när hon ”försöker avsätta Gud från tronen” skadar hon bara sig själv.
Dostojevskij, som jag har läst, blir även han mest lik en pappdocka. Földényi erbjuder inga nya insikter om honom, utan gör honom till en abstraktion, en platt motsats till allt Hegel påstås vara.
Vi behöver fortfarande en uppgörelse med rationalismen. Den är inte den enda sanna vägen utan ett verktyg, och så länge vi har en orealistisk föreställning om vad verktyget kan och inte kan göra kommer vi alltid att bli besvikna på det. Men en sådan uppgörelse måste gå djupare än Földényi gör; läs hellre Dostojevskijs egen uppgörelse i Anteckningar från källarhålet.

I dag är Semipalatinsk mest känt för att det var där Sovjet utförde en stor del av sina kärnvapenprov. Är provsprängningarnas tid, när stormakterna släppte lös ett större kärnvapenkrig, sammanlagt över 2 000 explosioner, en triumf för rationalismen eller irrationalismen? De visar snarare hur sammanflätat det rationella och det irrationella är inom människan. Öppna den rationella lådan och du kommer att hitta irrationella drivkrafter, som i sin tur är mer rationella än de verkar vid första anblicken; människans botten låter sig inte vidröras så lätt. Den komplexiteten saknas hos Földényi.