Med Permafrostens avtagande, sin förra diktsamling, bearbetade Åsa Maria Kraft internationell storpolitik och överhängande klimathot med ett sällsynt välkomponerat politiskt ursinne. Den på en gång trögflytande och omedelbara texten skar av mina hälsenor och lämnade mig knästående i dagar. Och som alltid när en bok under sin snabba färd genom skalle och kropp har lämnat permanenta spår efter sig är uppföljaren farligt efterlängtad.
Med Självpornografi akt 1, rubricerad som pastoral prosa, tar Åsa Maria Kraft steget från det offentliga till det privata och ger sig på en tämligen konventionell kärlekshistoria. Och vore det inte för att författaren alltid skriver som en skiktröntgenmaskin, eller kanske hellre en mekanisk osthyvel, med vissa disciplinproblem och en förkärlek för att lämna sitt ämne skulle det kanske finnas anledning till oro. Dessutom vet vi ju att det privata i högsta grad är politiskt. Frågan är alltså i första hand vad Åsa Maria Kraft ska utvinna ur det etablerade konceptet. En hel del och inte så mycket, ska det visa sig.
Det börjar med en blick över de boklaminerade borden i en X 2000-vagn. Som om det ens skulle kunna börja någon annan stans. Hen – för det är genomgående hen – på ena sidan och hen med ett litet barn i släptåg på den andra. Under knappa 45 minuter, motsvarande ungefär hälften av resan mellan Lund och Nässjö, mer än så täcks man ju faktiskt inte stirra, utvecklas en ordlös förälskelse som blir en grandios idé om den än mer grandiosa kärleken.
Det blir inget där och då. Men en annan gång. Med ett annat hen. Eller kanske samma. En relation som inte skälver på samma sätt men ändå minner om det stora ouppfyllda löftet. Och minnen från andra relationer, om det nu inte är så att alla relationer faktiskt är en och samma, med undantag för rollsättningen.
Hen har sambo. Hen blir älskarinna. De träffas några gånger. Försöker, skulle man kanske kunna säga. Eller trevar. Och misslyckas. Det rinner ut i sanden eller kanske är det sanden som rinner ur glaset och tar slut. Mellan varven glider Freud genom en rökig tågstation i polska Wroclaw. Psykoanalytikern Sigmund är väl närmast till hands, men det kunde lika gärna vara konstnären Lucian, som målade med en blick som inte ryggade tillbaka för skavankerna. Men oftast är det faktiskt Relationen som står i centrum. Mot slutet blir boken relationen och vet inte riktigt när den ska betrakta sig som över. Ett slumpartat möte blir ännu en sida.
Så var kommer Åsa Maria Kraft egentligen in i sammanhanget? Tja, diktjaget frågar själv under en av de sista middagarna: ”I gaffeln som sticks in mellan de mjuka läpparna; kött i kött och hens egen tallrik är full med mat, som vanligt – och hur kommer jag ur klichémanuset.” Och med frågan kommer svaret.
Det är nämligen just det möjliga i att minnas och stänga in återblicken i den fasta form som ett skrivet manus måste innebära som är Åsa Maria Krafts huvudsakliga undersökningsområde. ”Språket är laglöst, har alltid varit. Jag menar naturlaglöst. Det finns ingen grammatik, inte på riktigt, den är skapad i efterhand av lobbyister som ville någonting med språket.” Att förmedla återblicken i språk är att ge den en agenda. Berättelsen har alltid ett ärende.
Användandet av ”hen” skulle kunna vara ett förtydligande av att språket faktiskt är en mekanism. Redan i inledningen deklarerar Kraft sin, i första hand rent fonetiska, motvilja mot ordet, och i samma tveksamhet sin beslutsamhet inför att låta det genomsyra texten.
Den konventionella heterosexuella relation som är berättelsens nav påverkas förvånande lite av att ”hen” interagerar med ”hen”. Oftast är ordet mest en distraktion som är i vägen. Men ett fåtal gånger slår det faktiskt in en dörr som inte var öppen och låter läsaren tappa konceptet en smula. Rollerna bryts ned och förevisas som de skal de i grund och botten är. Irl, som Kraft hela tiden och möjligen en smula opåkallat skriver, ”in real life” är hen ett användbart verktyg.
Åsa Maria Krafts pastorala, det är faktiskt en rätt adekvat beskrivning, prosa svämmar inte över i det kaotiska och ändå märkvärdigt välkontrollerade flöde som hennes mer renodlade poesi brukar göra, men den kompromisslösa perfektionismen och textens smittande övertygelse om sin egen briljans är densamma. Och kanske (fast bara kanske) vågar man hoppas att det tillåtande ämnet, och den höga igenkänningsfaktor som skildringen av det halvblint famlande kärleksoförnuftet innebär, leder till att Åsa Maria Kraft äntligen får de kioskvältarroyalties hen förtjänar.