Dystopi om vår samtid

Titeln på Kjell Espmarks höstbok är välvald, exakt: Motvilliga historier är en bok bestående av 15 korta texter som bara motvilligt låter sig dechiffreras. Till formen 15 brev, skrivna till en tänkt psykiater av ett antal individer som ser sig nöd­sakade att välja denna utväg, den enda återstående, ur ett omöjligt dilemma. Det är brev skrivna med reservation. Brev innehållande historier som med skäl kan beskrivas som just motvilliga, åtminstone om vi talar om sannolikhet, verklighetsförankring oh logik. Texter formulerade av livshaverister som förlorat sig själva, sin verklighetskontakt och i vissa fall sitt förnuft.Ändå är denna beskrivning, hur korrekt den än kan tyckas vara ur ett perspektiv, långt ifrån uttömmande eller ens särskilt relevant. Kanske är det i själva verket en enda person som skriver breven, och kanske är adressaten inte alls en psykiater utan brevskrivaren själv. Endast motvilligt låter sig berättelserna karaktäriseras som rimliga utsagor om de skrivandes villkor och livssituation.Som läsare tvingas jag ändå att gå med på berättelsernas förutsättning. Där är sjuksköterskan som i lottdragning blir den som slutgiltigt ska befria vården från en överårig, besvärlig patient som vägrar att anpassa sig och dö. Där är mannen som inte förmår släppa drömmen om den gamla gården som han vill renovera varsamt, tills naturen och utvecklingen blir honom övermäktiga.I novellen Forskaren får huvudpersonen finna sig i att förlora sin integritet och identitet när själva berättelsen tar över hans liv. Flera andra texter handlar ytterst om denna identitetsförlust. Någon blir bestulen på sitt ansikte, en annan förlorar själva livsrummet och sina medmänniskor. I Färgspråk dras konstnären själv rent fysiskt in i den målning han just färdigställt. En svindlande historia handlar om en individs fruktlösa försök att återställa en rubbad världsordning.Tid, rum, identitet och logik sätts ur spel mer eller mindre tydligt i Kjell Espmarks berättelser. Genom att steg för steg nästan omärkligt vrida berättelsernas logik och lagar förvandlar han det som först verkar helt normalt och sannolikt till groteskerier, absurditeter, sjuka fantasier med orimliga konsekvenser. Inte ens döden är längre en säker gräns när den avlidne tillåts återvända till sitt eget jag i berättelsen Tecknen.Det rör sig om en karikatyrens estetik när Espmark så skickligt tar pulsen på vår samtid. För som samtidsbilder förvridna till sina orimliga konsekvenser läser jag hans texter. Och som den goda karikatyren sätter fokus på karaktäristika hos den eller det avbildade, gör Espmarks stilkonst detsamma. Som läsare drivs man hela tiden vidare, trots alla orimligheter, övertygad om att man har att göra med en originell, klarsynt och skickligt komponerad berättelse som ytterst handlar om oss själva och vår samtid.Det är ingen ljus bild som växer fram ur Espmarks samtidsskildring. Ändå tycker man sig möjligen ana en liten ljuspunkt när författaren i novellen Tecknen låter brevskrivaren formulera en försiktig förhoppning: "Du rörde vid mig. Det är den fasta punkten i min tillvaro."Inte mycket, kan det tyckas, i en dystopi så iskallt avslöjande som denna.