Efter ironin kommer allvaret

Det börjar med två katastrofer, och sen blir det värre. Den som letar efter något att pigga upp sig med i höstrusket bör nog inte vända sig till Paolo Giordanos Primtalens ensamhet.
Det är Italien och tidigt 80-tal. Alice har motvilligt tagit liften upp i skidbacken för ännu en dag i skidskolan som hon avskyr. I en fysisk protest mot sakernas tillstånd inte bara kissar utan också bajsar hon på sig. Skamsen drar hon sig bort från gruppen, dimman ligger tät och katastrofen är ett faktum.
Ett år senare, i en annan familj, promenerar Mattia till ett födelsedagskalas med sin förståndshandikappade tvillingsyster. I hopp om att någon gång få vara som alla andra lämnar han Michela i en park och säger åt henne att vänta. När han kommer tillbaka är hon borta.

På högstadiet korsas Alice och Mattias vägar och lika barn leka bäst, typ. Alice är mobbad och äter inget. Mattia skär sig själv i händerna och intresserar sig för fysiska lagar och matematik. De dras till varandra men förmår inte att kommunicera. Likt det matematiska begreppet primtalstvillingar, vilket är primtal med ett jämnt tal emellan (som 11 och 13 eller 59 och 61), befinner de sig nära varandra men aldrig precis intill.
Boken är uppdelad i korta gastkramande kapitel som ofta kretsar kring en situation, med en början och ett slut. På så sätt liknar kapitlen mikronoveller. Och likt en fysisk lag slutar varenda situation på sämsta tänkbara sätt. När Alice är på dejt förmår hon inte att äta den ugnsbakade bifftomaten och försöker spola ner den i toaletten. Det går dåligt. Vattnet rinner över, tomaten ligger kvar, dejten knackar på och undrar hur det går. Det liknar scenen i "...och så kom Polly" när Ben Stiller är på dejt och går på toaletten, men utan den barmhärtiga inramningen av en komedi.

Det positiva i boken kan sammanfattas till en puss, två handhållningar och idén om en räksmörgås. Om böcker kunde lida av personlighetsstörningar skulle den här boken ha diagnosen asperger. Den är kanske mycket intelligent men allvarlig och helt i avsaknad av ironi. Alice och Mattia stirrar på sina fötter eller ut i tomma intet, förbi personen som sitter framför dem. Stilistiskt är det varken fyndigt, invecklat eller smart. Inga ordvitsar här inte. Så här låter det när Mattia äter lunch med sin kollega: "[Mattia] skar sönder de fyrkantiga köttbitarna på diagonalen. Så lade han samman alla trekanterna på ett sätt så att de bildade en som var större. Köttet var redan kallt och torrt. Han tog en bit och svalde den nästan hel."

Primtalens ensamhet belönades med Premio Strega 2008, Italiens mest prestigefyllda litterära pris, har sålt i en miljon exemplar och översatts till 34 språk. Den här sortens böcker går bra i Europa. Frankrikes motsvarighet är Delphine de Vigans försäljningssuccé "No och jag", en historia om en liten flicka som lär känna en hemlös depraverad tonårstjej. Samma okonstlade språk, samma allvar.
Kanske är det en smakfråga? Kanske handlar det om på vilken sida om ironin man står? Och det ligger förstås i tiden att förespråka allvar. Henrik Schyffert har gjort avbön i sin "The 90's - ett försvarstal", unga författare skriver manifest till det allvarliga berättandets försvar - "den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik" (DN 22/8) - och knascoolhippa mediekoncernen Acne producerar långfilmen Flickan, en fåordig och vemodig historia om en 10-årig flicka som lämnas ensam hemma en sommar. På premiären var det en person som skrattade, en gång, och det skrattet fastnade i halsen. (Egentligen är den enda som vägrar att inse att ironi är ifrågasatt Quentin Tarantino.)

Allvar är okej. För min del kan man gilla allt mellan buttericksprosa och självmordspamfletter. Men en stående invändning mot allvaret är att det kan kännas opportunistiskt. Lidande och hemskheter är fortfarande en genväg till kritikernas och läsarnas hjärtan. Se bara på varje ny generation av nybakade fotografstudenter som prompt ska fota knarkande uteliggare i husvagn med trasiga nagelband och runnet smink. Det som vill vara moget kan vändas till sin motsats och bli lillgammalt eller till och med barnsligt. Unge Paolo Giordano rör sig i det gränslandet.
Primtalens ensamhet är en studie i lidande. Och som sådan är den välskriven och bra. Men att den, som en av de italienska recensenterna menar, lyckas med att "berätta för oss vad som rör sig inom unga människor i dag", är bara förvirrat.

Efter ironin kommer allvaret

Nu finns den prisbelönade romanen Primtalens ensamhet på svenska. Matilde Sköld läser en studie i lidande - och menar att författaren Paolo Giordano utnyttjar allvaret i överkant.