Efterlängtad hembygdsbok om Vänge

Boken är resultatet av en sammanställning av artiklar skrivna under 17 år i årsskriften med samma namn, kompletterade med nyproducerat material. Inalles innehåller boken 53 kortare bidrag. Det hela har blivit en omfattande och vackert illustrerad presentation av socknens egen historia. Redaktörerna har valt att samla artiklarna under de större temana geologi, arkeologi och byar, djur och natur, näringsliv och bebyggelse, människor och miljöer samt kyrka, skola och föreningsliv. Utöver detta finns också ett avsnitt "övrigt" som bl.a. behandlar Staffansgång, julbockstraditioner och festplatser. Tjugoen författare - sex kvinnor och femton män - har lämnat bidrag till boken. Dessa författare är såväl etablerade vetenskapsmän som initierade amatörer och de har alla med stort engagemang och bred kunskap bidragit till att göra hembygdsboken läsvärd och bildande.

En av författarna är min forne arbetskamrat, etnologen Wolter Ehn (1931-1994), en smått legendarisk Ekeby bybo och en stor kännare av det uppländska folklivet. Han bidrar i boken med en artikel om jordbruket i Vänge år 1842. Som svar på en skrivelse från lantbruksakademien uppger då landshövdingen von Kraemer bl.a. att "jordmånen är mästadels af försvarlig bördighet" och att man odlar vete, råg, korn blandsäd och ärter. Han påpekar också att potatisodlingen är omfattande men att kreatursskötseln är minimal pga bristande tillgång på hö. "Och", skriver han "då otillräckeligt Mullbete om Sommaren saknas, blifva Creaturen om Hösten magra". Ganska dystert resultat alltså. Konstnären Carin Ax (död 2006) skriver om målningarna i Vänge kyrka, vilka utfördes under 1480-talet i mästaren Albertus Pictors anda. Bilderna föreställer scener med jungfru Maria, men här finns också Simsons kamp med lejonet och en framställning av hur Delila klipper av kämpens hår och därmed berövar honom hans styrka. Bland motiven finns även Abrahams offer av sin son Isak och ärkeängeln Mikael som väger själar på gärningarnas våg. Ax påpekar hur storslagen den målade kyrkan måste ha tyckts Vängeborna när den väl var klar. Och storslagen är den ju än idag kan den konstatera som gör ett besök. Jag skulle föreslå att besökaren i fortsättningen tar med sig Ax utmärkta genomgång av motiven. Då blir upplevelsen av kyrkan betydligt intressantare.

Ax bidrar också med en artikel om en trefaldighetskälla i Fiby urskog. Detta var källor vars vatten ansågs helande att dricka. Källorna kunde besökas när man ville, men det ansågs särskilt bra att gå till dem vid vissa årshögtider, bl.a. vid trefaldighet. Vid sidan av sin helande funktion blev källorna också viktiga samlingsplatser för ungdomar, som där roade sig med lek och dans. Källkulten har anor tillbaka i forntiden och trots att den av och till bekämpats av kyrkan har den behållit sin popularitet. Det var en sed som inte gick att utrota. Den tycktes dock ha spelat ut sin roll kring det förra sekelskiftet, men sanningen är att den återupplivats på många platser i våra dagar. Kanske hänger det samman med vår skepsis gentemot skolmedicinen och vårt nutida intresse för alternativa behandlingsmetoder?

Den flitigaste författaren i hembygdsboken är professor emeritus i historia och tillika förre riksarkivarien Sven Lundkvist som bidrar med 16 artiklar. Lundkvist är Vängebo sedan 1964 och har varit huvudredaktör för årsskriften Vi i Vänge mellan åren 1999 och 2005. Han skriver i hembygdsboken bl.a. om Kvarnbergs fajansfabrik som existerade i Vänge mellan åren 1756 och 1796. Den är ursprunget till Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm. Fabriken startades av Anders Berggren och blomstrade under 1760-talet för att sedan föra en mer undanskymd tillvaro innan den flyttades till Bredsjö i Järlåsa. I en efterföljande artikel berättar Kristoffer Hellsing om hur amatördykningar genomfördes på 1980-talet i Bredsjön, där man tidigare hittat en kruka från porslinsfabriken. Massor av söndriga porslinsföremål plockades upp och man kunde konstatera att man funnit en avskrädeshög för misslyckat porslin. Porslinet kunde också jämföras med upphittade formar med vilka de passade ihop. Dock, skriver Hellsing, var dykningarna inte riktigt "legala" och man fick en skarp tillsägelse av dåvarande landsantikvarien Ola Ehn!

Vänge hembygdsförening och Vänges invånare kan känna sig stolta över denna utmärkta bok om den egna bygden. Den bör finnas i varje hem och studeras nogsamt, eftersom den ger gedigna kunskaper om det egna närområdet. Den är därför den självklara presenten till alla födelsedagar och passar både män och kvinnor liksom både unga och gamla. Kanske bör den bli en standardgåva också till nyinflyttade, som på det sättet får tillfälle att lära känna sin nya miljö. Boken säljs i hembygdsgården i Ekeby by. Till boken finns fogade författarpresentationer och ett användbart personregister. Dock saknar jag ett sakregister där man exempelvis kunnat söka på ort- eller gårdsnamn. Emellertid vill jag tacka för den utmärkta kartan över Vänge som bifogats boken. Den tänker jag använda när jag återigen utforskar den bygd, där min familj hyrde forna soldattorpet Karbo (enligt dåvarande Ortnamnsarkivet hette det ursprungligen "Karles bodar") under några år i början av 1980-talet.

Efterlängtad hembygdsbok om Vänge

Äntligen har Vänge fått sin hembygdsbok konstaterar vice ordföranden i hembygdsföreningen, Sven-G Hultman i förordet till boken Vi i Vänge. Socknens historia presenteras väl och vackert i Vänge hembygdsförenings nya bok, skriver Agneta Lilja.