Trots att han närmar sig de åttio har det inte varit någon avmattning i den digra produktionstakten för den ofta nämnde Nobelpriskandidaten Philip Roth. För två år sedan avslutade han sin alter egoserie om Nathan Zuckerman med en nionde roman, Vålnaden försvinner.
I den romansviten, liksom i hans övriga romaner, handlar det mycket om sex och död. Det är människans ständiga vacklande mellan Eros och Thanatos, inte minst också utvecklat hos Freud, som Roth nagelfarit i sin litterära gärning. I nyöversatta Indignation – med samma originaltitel – handlar det också mycket om slumpens makt, eller än tydligare, vår maktlöshet inför slumpen/ödet.
I dessa tider då en debatt uppstått runt hemmafruidealet, med det amerikanska 50-talet som ett slags drömidyll, ställer Roth upp en motbild, utan hembakade cupcakes. Det tidiga 50-talet var i mycket en strängt hållen konformism. Inte minst om man var en ung man som slets mellan att vara en trevlig person med högsta betyg i skolan för att hedra sina föräldrar, livrädd för att bli inkallad till det pågående Koreakriget samt besatt av tanken att få ”ligga”, åtminstone en gång innan man dör.
Kriget mot det några år tidigare allierade Kina är inne på sitt andra år när 19-årige Marcus Messner gör sitt första år på ett inskränkt och konservativt universitet i Ohio. Dit har han mer eller mindre flytt för att komma bort från sin överbeskyddande pappa – en intressant kontrast mot den eviga judiska mamman på film och i litteratur. Nu måste Messner bevisa sin duktighet för att motivera varför hans studier kostar så mycket, jämfört med om han stannat kvar betydligt närmare hemmet i Newark.
Hans mor tvingas dessutom att ta hans plats i faderns kosherslakteri, en miljö som Roth skildrar med precision och milt vemodig humor. Det gäller egentligen hela berättelsen, där Roth också lägger upp ett slags cliffhanger som inte ska avslöjas här.
Som romantiteln anger handlar det också om uppror, mot konventionerna på det lilla universitet och mot livets begränsningar över huvud taget. Det behövs inte mycket för att Messner ska bli inkallad till rektorn och vägen utför startar. God hjälp får han av den labila Olivia, en skör person som med mycket i bagaget får kämpa hårt för att hålla sig upprätt. Den oerfarne Messner är inte riktigt den rätta att kunna och våga stödja henne. Hon är en karaktär som trots att hon tar plats gärna hade kunnat få en än större del i det hela. Hennes funktion som utlösande katalysator är otvetydig.
Bakgrunden med Koreakriget är viktig, det var ännu ett av de krig tillsammans med Vietnam, Afghanistan och Irak som dränerade USA på unga män. Det var också bara några få år efter andra världskriget så familjerna hade färska minnen av att få hem sönerna i likkistor.
Philip Roth är en mästare att få med både en förhöjd livsintensitet och ett eftertänksamt, skeptiskt inslag i sin prosa. Han får historien att leva från första bokstaven så att man direkt kommer den intensive Marcus Messner in på livet, samtidigt som han får med en kritik av tiden (med de paralleller som det utan större ansträngning går att dra till nutiden) och människans absurda livsvillkor. Philip Roth behöver heller inte krångla till skrivsättet för att visa sin mästerliga konstruktion av en till synes enkel historia.
Nog vore väl ett litet Nobelpris ändå på plats innan det är för sent.