En 75-årig buspojke och rimsmidare

Den svenska viskonstens buspojke Owe Thörnqvist har fyllt 75 år och passar på att samla närmare ett hundratal av sina alster i en välkommen sångbok, med titeln En gycklares visor.Det är en samling med osannolika verbala slingerbultar och musikaliska stilkast, med såväl de mest kända publikfavoriterna som Titta titta, Varm korv boogie, Gun från Dragarbrunn och Torsten på skorsten, för att nämna några, tillsammans med likaledes färgstarka men mindre uppmärksammade rimsmiden.50 års visorTidsmässigt spänner urvalet från låtar hämtade ur de tidiga revyerna i Uppsala, däribland 1953 års Rumba i Engelska parken som blev Owe Thörnqvists genombrott på skiva, och fram till nyskrivna The big Lasse liten blues. Den senare är nyblivne Cornelispristagaren Owe Thörnqvists hyllning till Cornelis Vreewijk, och tillika en pendang till dennes 40 år gamla tjyvballad Lasse liten blues, med något av samma socialsatiriska bett som i förlagan.Notskriften begränsas till att ange grundmelodi och ackordsföljd, och det är gott nog. Fullskaliga pianoarrangemang hade känts krystade i sammanhanget, med tanke på att Thörnqvists visor i så hög grad är förknippade med de upptågsrika arrangemang som präglar hans skivinspelningar, med hjälp bl a av musikanter ur den svenska jazzeliten.Många stildragSkivinspelningarna accentuerar och lyfter fram de många stildrag som finns inneboende i melodier och i texternas karaktär. Det må gälla calypso, bossa nova, doo-wop, skiffle, twist och charleston, men också svensk folkmusikpastisch, skillingtryck, hambo och gammeltjo. Eller ett omisskännligt drag av barock i den komiskt sirliga Arv och grönsaker.Owe Thörnqvist har därtill också utpekats som den första svenska rock'n'roll-artisten. Hans Rotmos rock från 1956 lär vara den första svenska skivlåten med ordet "rock" i titeln. Flera av de tidiga låtarna bygger på den ackordsföljd som definierar bluesmusiken och som togs över och "hottades upp" till att bli rock'n roll.Mellan blues och jazzOmisskännliga Thörnqvistalster som Anna kaffepanna och Hör ni ni ni, liksom Jag har inte några pängar (liten korvblues), befinner sig någonstans i korsvägen mellan blues, jazz och den unga rock'n'rollen. Jag antar att herr trubadurens tidiga sjömansresor var en förutsättning för att han skulle fiska upp dessa musikaliska stildrag från det stora landet i väst. Ett element av blues finns även i de svalt återhållna balladerna När min vän och Mister Kelly, ursprungligen skrivna för Monica Zetterlunds röst.På samma gång hör det till Thörnqvists storhet att han inte bara kopierar befintliga stil­element, utan blandar dem i osannolika korsbefruktningar och tillför något alldeles eget, i det både lekfulla och tätt sammanflätade mötet mellan melodi och text. De tu är ett i Thörnqvists visvärld.FingertoppskänslaHan har en speciell fingertopps­känsla för ordens inneboende rytmik, och kan lägga in dialektala uttryck, slangord och nonsensstavelser som ter sig kongeniala i sitt musikaliska sammanhang, men mer eller mindre obegripliga om man ser dem ryckta ur helheten. Det kan gälla På festplatsen ("Å sir du pang där åkte både Per å Larsson, de' finns inte nån i hela byn som har sån sväng-tjo-la-bäng-far-å-fläng uti näva' som ja'?"), eller Herr Johnssons irrfärder ("Att du din lata pötje int' kan få nå' vetj i huve' återåt å gå å slasa päsa härn ve' gårn?").Rimsmeden Thörnqvist firar triumfer t ex i den smått klassiska inledningen till Hemma: "Jag minnes ännu barndomshemmets vita Knut, han kunde nog blitt brun men han gick ald­rig ut". Jämsides med sådana verbala tvärvändningar hittar man i dessa skrönor från Upplandsbygden också drag av en mild surrealism där fantasin överskrider verkligheten, t ex genom att visans unga jagperson bokstavligen växer så det knakar, rätt genom taket på barndomshemmet.Fritt flödeVispoeten Thörnqvist släpper gärna realismens förtöjningar och låter fantasin flöda fritt, i burleska bilder som avlöser var­andra. Men han har också förmåga att skriva väl sammanhållna, förtätade små berättelser med tydlig början ochslut, och med en komisk sensmoral som extra knorr, t ex i Albin och Pia, Tivolivisan och tyrolerpastischen Alptoppens ros.The long cool song är en av mina favoriter och ter sig också i tryck som en av Thörnqvists fyndigaste sångberättelser, med avstamp i den överbeskyddande mammans ständiga tjat om långkalsonger, och final i nedstigningen till helvetet då visans jagperson för säkerhets skull förses med långkalsonger med "asbest uti stussen och en brandsäker resår?".Det finns ett drag av frejdig busighet och trotsålder i flera av visorna, t ex i Ösa sand, där de inte helt välartade barnen häller sand i fabror bagarens tråg och får provision av "herr Cuspis, tandläkaren i staden". Ett annat återkommande inslag är de mer eller mindre förklädda sexuella anspelningarna, något som skiljer Thörn­qvist från en rimsmedskollega som Povel Ramel som han i övrigt är besläktad med.Växlande perspektivPerspektivet och scenerierna växlar genom åren, alltifrån avstampet i Upplandsmyllan och de många Uppsalamiljöerna i 1950-talets produktion, via reseintryck, nattklubbsinteriörer och kärleksäventyr med förvecklingar, till flera mer allvarsamma visor från senare år, t ex den allegoriska Gaiahymn och det trasiga livsöde som skild­ras så medkännande i Kalle Kork, samt en del visor med vasst samhällskommenterande ton.Uppsala återkommer som fond i de nyare visorna. I ­Lili—Mon Amie besjungs ett ungt svärmeri med längtande blickar rätt genom "skrivsalens raspande möda". I livsbejakande Ulla Melin är det dags för en kärleksdate, alltmedan "solen kråmar sig i Fyrisån som buktar sig och blänker som en saxofon". Men i Norra station blues, ett av Thörnqvists starkare alster från senare år, blir den forna tågstationen i Uppsala till en bild av livsmöjligheter som gått i stå, av en gräns som inte går att överskrida.KlassperspektivHär som i andra visor framträder ett klassperspektiv, med tydlig utgångspunkt i fotfolket. Detta kan även utryckas pas­tischartat och skämtsamt, med ett stråkdrag av allvar i doo wop-parodin Ett litet rött paket, där visans unga arbetarpojke svärmar för en flicka som uppvaktas av "rika killar som har mycket större slant" och som väljer att gå med "rektorns Charles" för att äta bakelser och kex på Ofvandahls.Man kan fråga sig i vilken utsträckning Thörnqvists visor är självrelaterade, hur mycket de bottnar i personliga erfarenheter. Sättet att berätta i jagform, och de ibland flytande gränserna mellan jagperspektiv och olika gestalter i visorna, skulle kunna tyda på att han utgår ifrån det självupplevda, omgestaltat och extrapolerat på den verbala slagfärdighetens grund. Frågan är inte oväsentlig, men det hör så att säga till Thörnqvists kvaliteter som visdiktare att gränsen mellan verklighet och fantasifull association förblir mångtydig.God behållningSammanfattningsvis utgör dessa sånger en självklar del av den svenska visskatten. Den nya boken fungerar inte bara som notunderlag, den går också att läsa från pärm till pärm med god behållning, som en sammanhållen inblick i den innovativa och ohämmat lekfulla, burleska och milt surrealistiska visverkstad som är Owe Thörnqvists.