Den som kliver in i Malin Axelssons debutroman ”Anropa” får göra sig beredd på äventyr i vilda språkmarker och med en apa i ständigt släptåg. Och på att dras ut på mörka tematiska fält där förtryck och våld mot kvinnor hotar.
”Anropa” är ett både rasande och lekfullt uppror mot manliga normer och manligt tolkningsföreträde. Vapnet är språket, ett språk som i sig vägrar inordna sig i traditionell struktur. Den här texten kräver acceptans på sina egna villkor. Berättandet är associativt, uppbrutet, upprepat. Versaler. Olika tecken. Olika storlekar på bokstäverna. Insprängda citat ur såväl klassiker som dansbandslåtar. Grafiska uttryck, som att meningen ”och det här låter ju helt vansinnigt men han har en ormtunga bredvid kuken, spetsig och tunn växer den ut från hans höft men jag kommenterar det inte ens, sjukt va?!” formar sig just som en ormtunga över arket.
Låter det jobbigt, ansträngande att läsa och följa med? Jo, det händer att texten sluter sig, blir just ord bara. Men som helhet dras jag in i den kraftfulla virveln, skakas om, och kastas ut på sista sidan, upplivad av en författare som törs tänja på ramar och gränser.
Själva intrigen då? Den kan mest anas, skildrar mer ett tillstånd än ett händelseförlopp. Men visst finns här ett jag, en författare och skribent. Hon sitter på ett hotellrum, är ensam och olyckligt förälskad i ett du. Inte heller lyckas hon sälja sina artiklar till den stora dagstidningen i skyskrapan en bit bort. Hennes texter duger inte för chefsredaktören. Och så är det aporna. Först och främst den lilla apan som följer henne vart hon än går. Men det finns andra apor också, överallt i jagets värld dyker de upp, ofta hotfulla med undantag av den enda honan: Baby. Jaget glider runt i natten, mellan det amerikanska fiket och nattklubben och hotellrummet. Det är mörkt, och det är farligt, i alla fall om man är flicka, kvinna, av honkön. För här hotar såväl förnedring som övergrepp. Men som sagt, också motstånd. Vänskap. Ilska. En stor dos humor och självironi. Och frustande språklig frenesi. Och vem är det egentligen som har makten, när det kommer till kritan?
”Anropa” är Malin Axelssons första roman. Men hon är en rutinerad och välkänd dramatiker, med en lång rad samhällskritiska pjäser i bakom sig, bland annat ”Blod på någons händer” som sattes upp på Uppsala stadsteater 2005. I dag är hon konstnärlig ledare för Radioteatern. Man får hoppas att det arbetet inte slukar hennes egen skrivtid, även av fler romaner. Men med närmare eftertanke tror jag inte det är möjligt. Ett sådant tryck som hon visar upp här, går inte att hindra.