Tiden omkring sekelskiftet 1900 var en guldålder i svensk poesi med namn som Fröding och Karlfeldt. Men dessförinnan? Bland de få äldre som alltjämt förekommer i antologier och läroböcker är det egentligen bara en som överlevt till vår tid: Erik Johan Stagnelius. Bara 29 år gammal vid sin död 1823 hade han hunnit med ett rikt författarskap i flera genrer: epik, dramatik och framför allt lyrik. Även till omfånget är detta livsverk imponerande och fyller hela fem volymer i den utgåva av de samlade verken som just givits ut.
Redaktör för utgåvan är den uppsaliensiska litteraturvetaren Paula Henrikson som för några år sedan disputerade på en diger avhandling om Stagnelius dramatik. Med beundransvärd precision har hon fullgjort den krävande uppgiften att vaska fram och kommentera en i bästa fall slutgiltig version av varje enskild text. Hon har nagelfarit samtliga kända handskrifter och tidigare tryck och kunnat rätta till åtskilliga fel i bland annat gängse dateringar. Edering av gamla texter är ingen spektakulär syssla men utgör grunden för all vidare forskning på det aktuella området. Paula Henrikson insats är värd högsta beröm.
Bakom nyutgåvan står Svenska Akademien som berett den plats i sin serie Svenska Klassiker, och som sig bör är det en Akademiledamot, Anders Olsson, som författat den inledande essän. Han poängterar Stagnelius isolering i sin samtid: en enstöring i sitt leverne och vad Olsson kallar en ”solitär” som diktare med ”okuvlig stolthet” och en känsla av utvaldhet och kallelse. Vad är det då hans poesi åstadkommer? frågar sig Olsson och svarar: han ”gör skrivandet till en språngbräda ut ur nuet för att antingen återvinna ett förlorat Eden eller närma sig en drömd framtid. Ingenting är hos Stagnelius, allt växlar oavbrutet.”
Av de samtida tyska filosofer som påverkade Stagnelius nämner Olsson i första hand Schelling medan Stagneliusforskningens nestor Fredrik Böök i sin textutgåva oftare hänvisar till Fichte. Båda är viktiga och valet beror på vilken text som står i centrum. I de fragmentariska filosofiska prosatexterna i band V erinrar tonfallet kanske mer om den senare. En annan accentförskjutning hos Olsson gäller dramatiken. Frånsett de båda klassicerande skådespelen Martyrerna och Bacchanterna har Stagnelius dramatiska verk snarast betraktats med överseende: även stora diktare sänker sig ibland till lägre nivåer. Men varför tala så nedlåtande? Olsson framkastar en intressant tanke:
”Stagnelius hade mitt i sin högdragna orfiska ådra en dagning till skräckromantik och populärkultur. Ett rysligt incestdrama som Riddartornet har i vår tid haft betydande framgångar, och med tanke på lyrikens nuvarande låga status skulle han kanske i dag ägnat sig åt blodig action eller romantiska vampyrfilmer. Men aldrig enbart, därtill var han alldeles för mångsidig och komplex.”
Ett par ord i detta citat manar till eftertanke: ”lyrikens nuvarande låga status”. Är det så illa beställt? Jämfört med förhållandena för hundra år sedan och vidare bakåt i tiden stämmer det helt - dem nu dominerande romangenren till exempel betraktades länge som en litterär uppkomling. En förklaring till lyrikens tillbakagång på senare tid ligger i dess exklusivitet, ordet bokstavligen fattat: mycket i den postmoderna lyriken tenderar att exkludera ”vanliga” läsare genom sitt avancerade formspråk vilket kan te sig obegripligt.
Men inte heller Stagnelius är alltid så lätt att förstå men av andra orsaker. Det är framför allt den mytologiska och gnostiska referensbakgrunden i många av hans dikter som kan kännas främmande. Demiurgen och hans mor Achamot liksom de tre ”mystèrerna” ter sig exotiska, och även anspelningar på grekiska myter och Gamla Testamentet är stötestenar för många i dag. Paula Henriksons koncisa kommentarer och ordförklaringar är visserligen till stor hjälp, men inför till exempel Adamsbokens esoteriska tanke- och bildvärld rycker nog de flesta oförstående på axlarna.
Det är synd. Med inte alltför stor ansträngning kan man forcera dessa hinder, och då öppnar sig den stagnelianska dikten i all sin storhet och glans. Var och en med någon känsla för rytm och stil måste kapitulera inför den lediga fullkomningen i hans sätt att hantera även svåra versmått som sonett och canzone. Och ett så enkelt mått som blankversen ger han en särskild klang. Läs högt och lyssna till följande rader:
Vad är våren ?
Suckar blott från jordens
Dunkla barm, s
om himlens Konung fråga
Om ej Edens Maj
en gång begynner?
Vad är lärkan,
morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.