En bankmans stund på jorden

"Memoarer är en litteraturform som jag alltid varit tveksam till." Man kan aldrig veta om de innehåller sanningen. De tenderar också gärna att bli överdrivet jagbetonade." Så skriver Lars-Erik Thunholm då han nu vid snart 91 års ålder övervunnit sin egen tveksamhet och redovisar sina minnen från ett långt och innehållsrikt liv i boken Flydda tider.Det är nog svårt att komma närmare sanningen än vad Thunholm gör i sin bok. Visst kan man ge olika bilder av händelser, problem och kriser. Men Thunholm har haft en inblick som få och han har också god förmåga att granska sitt eget handlande. Memoarböcker blir naturligtvis jagbetonade. Thunholm har rätt att vara tillfredsställd och stolt över mycket, men han balanserar detta med att säga att han långt ifrån alltid uppnått och förverkligat vad han hade velat åstadkomma.Men mycket har han ändå uppnått. Han föddes 1914 i Stockholm. Pappa var sjökapten inom Johnsonlinjen, vilket betydde mycket av frånvaro från hemmet, men också att sonen fick följa med på långa resor, bland annat till Brasilien där han som ung arbetade på kontor och lärde sig portugisiska. 1937 blev han civilekonom vid Handelshögskolan (fast man då kallades för diplomerad, DHS) och 1941 pol mag vid dåvarande Stockholms högskola. Slutet av 30-talet och början på 40-talet blev för honom och andra unga män litet komplicerat till följd av värnplikt och krigsberedskap, men han hann ändå med att börja sin bankbana, gifta sig och få två barn.Hösten 1937 började han i Svenska Handelsbanken, men av nämnda skäl var det först från och med 1942 som han mera kontinuerligt kunde ägna sig åt banken. Han började som ekonomisk utredare men blev snart en mångsysslare. Han arbetade med organisation och planering, PR, kundkontakter på hög nivå, kontakter med utländska banker, med myndigheter och med näringslivsorganisationer. Han blev också på andra sätt en mångsysslare, som föreläsare och som skribent iSvenska Dagbladet. 1949 publicerade han sin första bok, Svenskt kreditväsende, en bok som i slutet på 80-talet utkom i sin elfte upplaga.Han avancerade, blev biträdande direktör och 1950 direktör och medlem av direktionen. Vägen till toppen i banken föreföll klar, men bankstyrelsen stannade för andra lösningar. Thunholm blev besviken, tyckte livet var orättvist.Då kom en ny chans. Våren 1954 blev han chef för Sveriges Indu­striförbund, då en betydande intresseorganisation för näringslivet, nu ingående i organisationen Svenskt Näringsliv. Det var ett uppdrag som i hög grad passade Thunholms breda kunnande och engagemang.Men det blev likväl en ganska kort tid. 1957 blev han vd för dåvarande Skandinaviska Banken, ett uppdrag som i gengäld skulle pågå i 20 år, följt av ytterligare några år som bankstyrelsens ordförande. Fast inte i riktigt samma bank. 1972 gick Skandinaviska Banken och Enskilda Banken samman och bildade Skandinaviska Enskilda Banken, SE-Banken.Jag skall inte kommentera vad Thunholm skriver om arbetet i de båda bankerna, om framgångar och problem, om relationerna till Wallenbergfamiljen, om motsättningar inom bankledningar etc. Nog sagt att detär en intressant och initierad läsning, präglad av den kunskap, saklighet och förmåga till överblick som städse kännetecknat Thunholm.Han ger goda porträtt av de många människor han mötte i banker och företag. Oftast positiva porträtt, det handlar om personer med ovanlig resning, enorm arbetsförmåga, saklig tyngd och skärpa, många också försedda med humor och värme. Några gånger är omdömena emellertid hårda. Då han skriver om Axel Wenner-Gren handlar det om fåfänga, uppblåsthet, självöverskattning och en ynklig figur.Och de flesta av tidens riksbankschefer gillar han inte. Han hade många konflikter med Per Åsbrink, chef för riksbanken 1955—1973. Många andra har ju också vittnat om konflikterna mellan riksbanken och affärsbankerna, om Åsbrinks utskällningar och hårda regemente. Thunholm skriver att det är beklämmande att blicka tillbaka på den Åsbrinkska eran i svensk penningpolitik och konstatera hur liten nytta den åstadkommit och hur stor skada den gjort.Han är också kritisk mot de tre följande riksbankscheferna, Krister Wickman, Carl-Henrik Nordlander och Lars Wohlin, vilka alla "gladeligen och oförtrutet trampade på i Åsbrinks fotspår".Thunholm var på flera sätt en ovanlig bankman och företagsledare, bland annat genom sin mångsidighet och sitt starka kulturella engagemang. Det är intressant att läsa vad han skriver om bankerna i politiken, om ekonomi och kultur, om sina mångaoch ofta långa resor, om sin kärlek till Brasilien och Portugal. Det finns väl knappast någon med hans arbetsbörda som är så beläst som han i svensk och internationell litteratur.Vem ut­över Thunholm skulle med trovärdighet kunna skriva följande om böcker: "Vilka läs­äventyr, vilka upptäckter, vilka fascinerande utflykter i tid och rum". Han säger att han har hunnit läsa mycket därför att han har sparat mycken tid genom attinte ägna sig åt golf, jakt eller segling.Har jag tagit vara på min stund på jorden, frågar han avslutningsvis och blir ganska tveksam. Och i ett tidigare avsnitt då han skriver om sitt omfattande engagemang i svenska storföretag främst under 60- och 70-talet nödgas han konstatera att de nästan alla (Billerud, Euroc, Gränges, Kockum) är borta, skingrade, uppdelade i sina beståndsdelar eller har övergått i utländsk ägo. "Vad har resultatet blivit av allt slit och släp som jag ägnat dem?"Men han är ändå nöjd med sitt liv. 1990, då hustrun May, nyss fyllda 80 år, gick bort, förlorade han lusten att leva vidare. Men så kom solen åter in i hans liv. 2000 ingick han nytt äktenskap med Gio Petré. Och fortfarande är han en läsande, skrivande, tänkande och kännande man.Nog kan han vara nöjd med sitt liv. Och med sin bok.