Att lansera en fråga för att sedan lova och leverera ett svar är en etablerad, men inte nödvändigtvis spännande, formel för att skriva en roman.
Elva döda i en stor tågolycka. En bil har av oförklarlig anledning forcerat spärrarna och orsakat en urspårning. Hur kunde detta ske? Det är frågan som kickar i gång Karin Alvtegens senaste roman. Bokens titel, Fjärilseffekten, är löftet om att vi på de kommande sidorna ska få de finstilta pusselbitarna som via långa omvägar leder till katastrofen. Tre parallella berättelser ger oss svaret.
Bodil har precis fått reda på att hon är döende och Alvtegen låter oss följa hennes sista år i livet. Domen från läkarna ställer allt på ända, men blir också startskottet för ett uppbrott som borde ha kommit för länge sedan och Bodil lämnar sin demoniskt kontrollerande och majestätiskt självupptagna man Krister. Under tiden krisar hennes dotter Viktoria, en högpresterande jurist i 30-årsåldern som har svårt att hantera nära relationer, och beslutar sig om att ta en paus från sina föräldrar och gå i terapi. Det sistnämnda hade möjligen varit lösningen för den framgångsrika arkitekten Anders, som av tillfällighet hamnar mitt i ett brutalt rån som sliter bort det trygga fundamentet som är hans liv och lämnar honom flytande i ett mentalt vakuum som alltmer fjärmar honom från fru, barn och verklighet.
Läsaren anar rätt så omgående vartåt det barkar, och läsningen blir lite av en omgång bingo där fjärilens varje vingslag ska noteras. Karin Alvtegen är väldigt skicklig på att beskriva social determinism och Norénska familjerelationer. Bodlis historia är romanens huvudspår och en brännande skildring av skuld, mentalsjukdom och de mekanismer som gör att människor stannar i destruktiva relationer. Det oförsonliga porträttet av maken Krister är en magnifik studie i frånstötande egenskaper. Det kunde ha räckt med det.
Till slut får vi förstås alla små vindilar som leder till den stora stormen, men i stället för aha-upplevelse lämnas läsaren med känslan av att Karin Alvtegen inte litar på sin förmåga att skriva engagerande och därför vill ha en övertydlig struktur att luta sig mot. Det behöver hon inte. Karin Alvtegen kan tryggt lämna sina deckare bakom sig.