En berättelse utan hjärta och liv

Längta hem var den mångtydiga titeln på Lennart Hagerfors förra bok, en detaljrik berättelse om författarens mycket speciella barndom och uppväxt som missionärsbarn i Kongo. Med stor konkretion och med en ömsinthet gentemot sitt unga berättarjag förmedlade Hagerfors en övertygande bild av barnets ensamhet, rotlöshet och längtan efter något som skulle kunna kallas hem. Det var en hemlöshet som i lika hög grad var existentiell som fysisk som gestaltades. Längta hem var definitivt författarens bästa bok hittills.Att Hagerfors som berättare har ovanligt rika källor att ösa ur genom sina barndomsminnen från den afrikanska kulturen stod också klart. Och som läsare kunde man bara önska att han skulle fortsätta att gestalta dessa intryck och minnen i en eller annan form. Hagerfors har såväl erfarenheterna som ett fungerande, rikt språk för att kunna göra en sådan skildring trovärdig och övertygande.När författaren nu återkommer två år senare med romanen Arons knä är det emellertid en helt annan bok han skrivit. Visst är det minnen och berättelser från åren i Afrika som präglar stora delar av skild­ringen. Men själva berättarkonstruktionen är mer rotad i den svenska samtiden än i barndomens Afrika, även om han skickar sin huvudperson Aron till Kongo. Syftet är att söka efter den förlorade sonen Adam, som enligt flickvännen Sara ska befinna sig på den afrikanska kontinenten. Aron är en framgångsrik affärsman utan bindande relationer och med en ekonomi som gör honom oberoende och fri att ena dagen ta flyget till Ramsele i Norrbotten för att några dagar senare ställa om kompassen på betydligt sydligare mål när sökandet för honom dit. Fårö och Stockholm är andra replipunkter i Arons i ekonomiskt avseende bekymmerslösa men på andra sätt mycket komplicerade tillvaro. Med denna konstruktion har författaren också klarat av de besvärliga transportsträckorna i sin berättelse utan att den förlorar i tempo och sannolikhet.Men därmed är också ett av den här bokens stora svagheter antydd: Arons knä är i långa stycken just en konstruktion. "Byggnadsställningarna" alltför tydliga för att man som läsare ska kunna engageras i berättelsen. Det hjälper inte att Aron påstår sig vara på jakt efter den son om vilken han haft ensam vårdnad men som övergivit honom och ett ordnat, borgerligt liv och gett sig ut i okända trakter och sammanhang. Det är detta sökande efter sonen som är den motor med vilken Hagerfors för sin historia framåt, och det är också det som motiverar Arons alla ideologiska utflykter.Men vad Hagerfors egentligen berättar och diskuterar i sin bok är något helt annat. Det handlar om hur västerlandet möter den afrikanska verkligheten och hur rationalitet ställs mot magi och mirakeltro. Och det sökande som påstås handla om sonen är nog snarare hans eget (författarens?) brottning med de frågor som brukar kallas de eviga. Står "sanningen" kanske inte alls att finna i västerlandets rationalitet och förnuft? Är det i stället den osynliga verklighet som gömmer sig bakom mirakler och myter i den afrikanska kulturen som är den verkliga sanningen, den som kan ge svar på de existentiella och personliga gåtorna? Vad gör vi med våra liv, vad är äkta och bestående och vad är bara lögn och förställning?Det finns en mängd episoder, sannolikt med rötter i den afrikans­ka berättartraditionen, där förnuft och rationalitet ställs mot myt och magi. Ett ämne nog så intressant, kunde man tycka, om inte hela berättelsen känts så konstruerad. Dessutom har författaren inte förmått stå emot frestelsen att brodera ut de magiska episoderna på ett sätt som ibland känns spektakulärt och publikfriande. Desto bättre är boken i de avsnitt där Hagerfors nöjer sig med ett deskriptivt förhållningssätt till människor och miljöer i den afrikanska kulturen. I gestaltningen av dessa möten blir också den ideologiska dialogen mellan förnuft och magi intressant. Finner Aron då det han söker? Svaret är inte entydigt, vilket måste sägas vara till berättelsens fördel. En spektakulär ökenvandring, där Aron ger sig ut i ett symboliskt intet, utan karta och kläder, avbryts abrupt av den afrikanske chauffören som räddar den naive västerlänningen från en säker undergång. Där är det plötsligt de omvända förhållandena som gäller; afrikanen som står för förnuftet, västerlänningen för en romantisk naivitet. Var författaren själv står förblir likaså oklart.Lennart Hagerfors är en gedigen författare med ett ledigt, precist språk och med erfarenheter som är tämligen unika bland svenska författare. I Längta hem visade han att han kan använda allt detta betydligt mer övertygande och angeläget än vad som är fallet i Arons knä, som trots eller kanske just på grund av alltför höga anspråk förblir en berättelse utan hjärta och liv.