En bok om fotboll och religion som ingen blir klokare av

För den som bara älskar spelet och inte grunnar på dess historiska koppling till eller likheter med religion är boken överkurs. För den som vill förstå spelet intellektuellt är den ett virrvarr lika strukturerat som en tallrik spagetti.Författarens förhoppning är att läsaren ska få inblick i fotbollens förhållande till religion och särskilt se parallellen mellan supporterns kärlek till ett lag och religiös hängivenhet. En grundtes är att supporterkulturen inte kan studeras ut-ifrån, utan måste upplevas in-ifrån. Man måste alltså ha egen erfarenhet för att begripa vad det handlar om. Ändå vill han ge utomstående insyn i den fotbollstroendes inre liv. Det kan ju vara bra om man stöter på en fotbollsfanatiker någon gång.Det stora bidraget är en bra orientering om fotbollen som akademiskt forskningsfält, ett resultat av att skribentens D-uppsats i ämnet ligger till grund för boken. Det formligen svämmar över av hänvisningar till forskares studier i ämnet, vilket ger bra uppslag för den som vill fördjupa sig och precisera sin egen filosofi om sakernas tillstånd.TungrottMen i detta ligger också en av skriftens nackdelar: en drös av teorier presenteras i all hast, men endast vid ett fåtal tillfällen resonerar författaren kring det material han presenterar. Läsaren lämnas ensam att konfronteras med slutsatser som tycks regna från en klarblå himmel. Det vore önskvärt att Magnus Engstrand oftare kapat ankarlinan från det vetenskapliga biblioteket och seglade ut på öppet vatten. Filosofera friare och inte låta forskare dra ner honom i djupet. Det känns onekligen tungrott.Den verkligt intressanta frågan om supporterskapet som religion avhandlas knapphändigt, med några få målande exempel som plåster på såren. Magnus Engstrand konkluderar att kärnan i sport som religion står att finna bortom institutioner, i det inre deltagandet.Fotbollen som existentialism är det mest fruktbara grepp författaren tar, men då kan man fråga sig om inte religionen som förklaringsmodell blir överflödig. Författaren menar dock att man utifrån en funktionell, snarare än en substantiell, religionsdefinition bör betrakta fotboll som religion. Med andra ord: Fotbollen har förmågan att ge supportern mening, samhörighet och sammanhang för sina känslor och sitt engagemang, men kan knappast anses förutsätta gudar och högre makter.Ett skräckexempelDet hade räckt med två sidor snarare än två hundra för att konstatera sådana plattityder.När det gäller framställningen finns mycket övrigt att öns-ka. Boken är ett skräckexempel på språkliga fel och dålig korrekturläsning. Om man närmare tio gånger måste skriva att "vi återkommer till det här längre fram", kan man dessutom ställa sig frågande till dispositionen.Jag väntar fortfarande på en bra bok om fotboll och religion.