En bok som är just vad den förnekar

Vilket ansvar har en romanförfattare för sina skapelser?I början av 90-talet våldtog och mördade kanadensaren Paul Bernardo flera unga flickor. Två av morden var rena blåkopior av scener i Bret Easton Ellis American psycho, som låg som en Bibel på Bernardos nattduksbord vid gripandet.Ellis anklagades för att ha introducerat ett seriemördarmode och New York Times uppmanade till bojkott, vilket förstås bara fick motsatt effekt. American Psycho sålde i miljonupplagor och den unge författaren blev över en natt en snuskigt rik megastjärna.I Lunar Park berättar Ellis om de samvetsförebråelser som länge plågade honom. Äcklet han kände över boken samtidigt som han glatt skördade dess frukter. Jetsetlivet, drogerna, orgierna med fotomodeller på femstjärniga hotell, hela karusellen. Han berättar också att det var hans djupt hatade far som låg till grund för porträttet av Patrick Batemann.Vidare får vi veta att han nu lagt sitt gamla liv bakom sig, gift sig och skaffat barn och flyttat till en rik villaförort där han kämpar för att sluta med drogerna och bli en ansvarskännande far. Samtidigt som han är rädd för att själv vara på god väg att bli pappa upp i dagen — "nonchalant, våldsam, alkoholiserad, fåfäng, arg, paranoid".Så långt förefaller Ellis ärlig, uppriktigt bekymrad och djupt ångerfull. Bara det att Ellis, den skojaren, i verkligheten bor på Manhattan, inte är gift och inte har några barn.Nej, Lunar Park är långt ifrån den sannskyldiga självbiografi den utger sig för att vara. Det fattar man om inte förr så när Patrick Batemann kommer på besök. Plötsligt står man mitt i en kuslig spökhistoria, med hemsökta hus, leksaker som får liv och mejl från andra sidan graven. Och till råga på allt något psyko som springer omkring och imiterar morden i American psycho.Det är Stephen King som spökar. Eller Patrick Batemann, fadern, det förflutnas synder eller hur man nu vill se det. Men Lunar Park är mer än en skickligt utförd skräckpastisch (scenen där tygkråkan våldtar hunden är riktigt otäck). Faktum är att den är en genremässig pyttipanna där allt ska i: på en gång spökhistoria, ångestladdad komedi, ironisk metateater, satirisk samtidsbetraktelse och isande kritik av ett samhälle som övergivit sina barn och där alla problems lösning stavas psykofarmaka.Men framför allt är Lunar Park ett psykologiskt drama om söner och fäder, svek, hat och individens ansvar att påverka sitt eget liv. En modern Hamlet. Anspelningarna på Shakespeares pjäs duggar tätt och frågan det hela kretsar kring är: att vara eller inte vara — pappa.De som kritiserat Lunar Park för att vara splittrad, osammanhängande och överlastad tycks ha missat att också detta är en hommage till Hamlet, som ju även den är ett genrevidrigt hopkok fullt av luckor. Hur lyckat detta drag sedan är kan förstås diskuteras. Själv blir jag i alla fall både road, skrämd, förbryllad och fascinerad.Med pappa Ellis i rollen som Vålnaden axlar Ellis junior manteln som den tvivelsjuke grubblaren i en värld av ytlighet och förställning. Och liksom Hamlet spelar han ut hela registret av sitt förmodade vansinne, allt det som kritiker och journalister genom åren anklagat honom för att vara: narcissistisk, hysterisk, neurotisk, psykotisk, sexuellt tvetydig, misogyn, en person med förlamande mindervärdeskomplex och djupt störd verklighetsuppfattning.Trots den övernaturliga inramningen och författarens alla ironier, att han så uppenbart driver med den mediala bilden av sig själv, framstår ändå "Lunar Park" i slut­änden som just det den först säger sig vara och sedan blankt förnekar: den mest personliga och självutlämnande bok Ellis skrivit.