En dag att fira

Alltsedan Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632 har den 6 november firats som en nationell sorgedag. Fortfarande är den en i vår kalender påbjuden flaggdag. Vidgar man perspektivet från det nationella till det internationella och spanar efter dagar att minnas ska man emellertid finna att just den 6 november innebär ett viktigt steg - ett gränsöverskridande nytänkande i den globala samtidshistorien. Så här låg det i korthet till.Den 26 juli 1956 nationaliserade Egyptens president Nasser Suezkanalen. Skälet var bl a att USA backat ur ett åtagande att stödja utbyggnaden av Assuandammen, ett projekt som syf-tade till att "tämja" Nilen och öka den odlingsbara marken. Att Nasser togkontrollen över en av världens viktigaste sjöfartsleder ledde snabbt till en storpolitisk kris. Israel anföll Egypten i Sinai. Till FN-chefen Hammarskjölds förvåning (och personliga besvikelse) skedde det i hemligt samförstånd med England och Frankrike, som dessutom strax själva också angrep Egypten. För FN blev denna den första Suezkrisen en svårknäckt nöt, då dess möjlighet att snabbt få slut på striderna blockerades av Englands och Frankrikes vetorätt i säkerhetsrådet.FN tillgrep då en nära nog bortglömd och endast en gång använd paragraf i sin stadga, nämligen möjligheten att föra över ett ärende till generalförsamlingen. Där beslöts nu med stor majoritet om vapenstillestånd och att uppdra åt generalsekreteraren att lägga fram ett förslag om hur ett sådant praktiskt skulle genomföras och garanteras. Hammarskjöld fick 48 timmar på sig att presentera ett "papper" härom! Natten till den 6 november var detta klart och godkändes dagen därpå av generalförsamlingen. Innebörden var att för första gången en internationell fredsövervakande styrka - ca 6000 man - skulle utrustas och från respektive deltagande länder sändas till Suez och Sinai att utplaceras på de känsligaste viktigaste platserna. FN-insatsen gav resultat och efter åtskilliga kontakter mellan FN-chefen och parterna blev Suezkanalen åter en öppen farled. Hammarskjölds resolutionsförslag till generalförsamlingen den 6 november 1956 och den fredliga utgången av konflikten bidrog till att starkt höja hans anseende och till att han 1957 omvaldes som FN-chef för en ny femårs-period. Unikt och minnesvärt är f ö också att USA och Sovjet under den här konflikten stod på samma sida och mot England och Frankrike!Om Suezkonflikten 1956 och FN:s första fredsbevarande insats - de blå baskrarnas "debut" - finns en hel del skrivet. Ett färskt, svenskt bidrag är Suezkrisen. En bok om Dag Hammarskjöld och den första svenska FN-bataljonen 1956-57. (Fredsbaskerförlaget 2006) Författaren heter Sven Olov (Olle) Johansson. Han inte bara var med, och det med öppna ögon och öron från första stund. Han kan också berätta enkelt och levande. Det som drev unga pojkar att försöka bli uttagna - konkurrensen var hård - var både äventyrslystnad, önskan att göra något för freden, att lära sig mer om världen och att förbättra sina språkkunskaper. Urvalet blev brett då det ju var viktigt att ha så mångsidigt yrkeskunnande som möjligt i truppen. En präst togs också med och kom att betyda mycket, även om finansministern, Gunnar Sträng, ansett det onödigt. Svenska folket följde med spänning bataljonens öde och kungahusets stöd och intresse var stort och viktigt. Kung Gustav VI Adolf inspekterade truppen vid avresan från Strängnäs den 19 november 1956. Han framhöll att alla måste göra sin plikt och att det ingalunda skulle bli någon lustresa.Suezkrisen är en både bildande och roande läsning med en allvarlig och aktuell bakgrund.