Halvannan mil söder om Berlin ligger sjön Wannsee. Där har man under de gångna månaderna kunnat fira två dystra minnesdagar. För 70 år sedan, den 20 januari 1942, sammanträdde Gestapochefen Reinhard Heydrich där med SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann för att planera den slutliga förintelsen av alla judar. Här ska det handla om ett annat möte på en kulle vid stranden av samma sjö som ägde rum för drygt 200 år sedan, den 21 november 1811. Händelsen utgör ämnet för en bok av Peter Handberg som var planerad att ges ut exakt på tvåhundraårsdagen. Något försenad föreligger den nu med titeln Kleist - slutet.
Det slut som avses var två personers gemensamma och självvalda död. Förre officeren och diktaren Heinrich von Kleist sköt sin väninna Henriette Vogel med pistol i hjärtat varefter han förde in vapnets pipa i sin egen mun och avlossade ytterligare ett skott. Båda avled omedelbart. Han var 34 år gammal, hon något äldre.
De yttre omständigheterna kring händelsen är väl dokumenterade genom polisförhör med folk i trakten samt obduktionsprotokoll. Av de senare framgår att Kleist var vid god hälsa medan fru Vogel led av livmodercancer i framskridet stadium. Att hon önskade slippa en utdragen död i denna plågsamma sjukdom kräver ingen närmare förklaring. Kleists andel i skeendet är däremot mera gåtfull. Man skulle kunna tro att händelsen utgjorde kulmen på en passionerad kärlekshistoria med en bedragen äkta make i bakgrunden. Men långt därifrån.
Fru Vogel var av både medicinska och religiösa skäl oförmögen till fysisk kärlek. Det Kleist och hon hade gemensamt var en glödande tro på salighet på andra sidan döden, och deras umgänge bestod till stor del av stunder vid pianot där de hängav sig åt andliga sånger. Av brev de skrev till varandra kort före slutet framgår att båda var som besatta av manisk salighetslängtan och såg varandra som portöppnare till himlen. Så här kunde han utgjuta sig: ”O du sol i mitt liv, sol, måne och stjärnor, himmel och jord, mitt förflutna och min framtid, min brud, min flicka, min älskade vän, mitt innersta djup, mitt hjärteblod, mina inre organ, min ögonsten. . .”
Även med avdrag för den tidens svärmiska känslokult är detta starka ord av en diktare i god samhällsposition och med ett omfattande oeuvre bakom sig. Vad kom honom att vilja kasta bort sitt förhållandevis unga liv? Något uttömmande svar ges inte, men Handberg har samlat och översatt en rad dokument ända från Kleists födelse - brev, tidningsnotiser, uttalanden av vänner och släktingar med mera - som kastar visst ljus över hans förtvivlan. Som diktare mötte han inte det gensvar han hoppats på och Napoleons ockupation av Preussen plågade patrioten och officeren Kleist. Många vittnar om hans egendomliga kast mellan uppflammande entusiasm och egendomlig förströddhet. Med andra ord: det alienerade romantiska geniet i sin prydno.
Handberg avstår klokt nog från att ställa en diagnos och låter dokumenten tala för sig själva. Intressant nog.