En diktares livsväg dokumenterad

Langt bort i helvitta,
langt nol i väla
drar ja mitt dragspel
för värka i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa
Langt nol i helvitta,
Langt bort i väla.

Dessa nakna västerbottniska rader kan uppfattas som diktaren Helmer Grundströms (1904 - 86) signaturmelodi. De stod att läsa första gången 1939 i samlingen Här har du ditt land, har sedan upprepats, tryckts om och sjungits - tills upphovsmannen under sina senare år kände sig trött på dem.
"bagateller.... det är dom som folk lär sig utantill. Till leda har Langt bort i väla tutats i mej i tid och otid." (1973)
Men de kan ändå ses som en formel för hela Grundströms läge och livsdramatik. Att det var så framgår av Gunnar Balgårds biografi Detta är mitt land

Också Balgård är norrlänning och västerbottning - fast inflyttad från Västergötland vid sex års ålder 1944. Sedan dess har han förblivit Norrland trogen. Han är i dag bosatt i Umeå, verksam som författare och kulturjournalist, har 1984-91 varit redaktör för tidskriften Provins.
Balgård gjorde sin personliga bekantskap med Grundström och lät sig fångas av hans öde då han 1974 intervjuade honom i Svanabyn för en teaterpjäs - som aldrig blev skriven. Han har sedan dess upprätthållit kontakten, genom brev, besök och samtal, genom ett gradvis inträngande i det vidlyftiga arkiv som efter Grundströms död deponerades på Umeå universitetsbiblioteks forskningsavdelning.
Helmer Grundström växte upp i ett torp i Svanabyn, nära Dorotea, på gränsen mellan det inre av Västerbottens och Västernorrlands län.
Famijen livnärde sig på timmerflottning och skogsarbete. Helmer var den äldste sonen i en skara av nio syskon - varav sju överlevde sin barndom. Tillgångarna var så knappa att barnen saknade skor och måste hålla sig inne om vintern. Då Helmer började skolan utrustades han med faderns avlagda stövlar, utfyllda med trasor och skohö - och väckte kamraternas löje. Men han hade då redan upptäckt böckernas flyktutväg - via tidningsbilagan Brokiga blad, där han i fyra års-åldern spontant lärde sig läsa, och via
en bokkista som av IOGT hade deponerats hos hans farbror. Hans lärare uppmuntrade honom och höll honom om ryggen.
Som vallpojke under somrar hos sina farföräldrar utvecklade han sina känslor för skog och djur.

Så här sammanfattar Grundström sina tidiga upplevelser i brev till litteraturforskaren Leif Sjöberg många år senare: "En olycklig barndom, ständiga, våldsamma gräl mellan föräldrarna, fattigdom, svält, avoghet från faderns sida, trångboddhet, till synes hopplös längtan"
Vid 17 års ålder började han publicera sig med notiser och enstaka dikter, först i Såningsmannen, småningom i Umeås dagstidningar.
Hans självsökande bildningsgång gick vidare genom Vindelns och Brunnsvisk folkhögskolor - bl a med Alf Ahlberg som lärare i filosofi. På Brunnsvik sammanställde han sin debutsamling "Skum". Den kom ut på Tidens förlag 1929 och väckte föga uppseende.
Samma år hade Grundström tagit sig till Stockholm. Hans liv kom därefter att präglas av uppbrott - från Stockholm till Svanabyn och tillbaka. Ut på reportage- och studieresor: till övre Norrland, Finland, Irland, Sameland, Moskva ... bort från nykterheten, ut ur äktenskap och kärleksförbindelser, undan socialtjänstemän med krav på utbetalande av barnunderhåll. En ständig klyvnad mellan längtan ut i världen och tillbaka till ensamheten i skogen.
Gunnar Ekelöf som träffade Grundström både i Stockholm och lappmarken anmärker 1947 i en recension i Vi:
"Hans motiv var få och enahanda: en karg natur utan ?milsvida utsikter?, vars storslagenhet ligger i själva den ändlösa, tröstlösa upprepningen, i detta att man inte kan se skogen för bara trän, och ett kargt släkte vars medlemmar i kampen för tillvaron
knappast fått råd och lägenhet att individualisera sig och bli plastiskt fristående människor."

Men dessa motiv gav stoff till de dikter som småningom skulle ge honom berömmelse mitt i bortglömdheten: koncentrerade , okonventionella och knotiga, de skyr inga motbjudande detaljer som snor eller löss. Balgård jämför dem med de enkla trägubbar som en vanför pojke snidar i en novell av Grundström: Träsnidaren. Den kan ses som ett försynt självporträtt.
Några dikter har klang av folkvisa eller barnramsa, genljud av Fröding och Karlfeldt. Alla är inte lika fulländade - Grundström är en smula opålitlig i sin smak,märkt av sin väg till litteraturen genom veckotidningar och underhållningsromaner.
Men de främsta är tragiska och obönhörliga, som dramer med knappa repliker. Flera slutar i myrgräs och dy.
Balgård följer diktaren längs hela hans livsväg, med noggrannhet och diskretion. Framställningen ger en dokumenterad tillbakablick över faktiska förhållanden i 1900-talets svenska litteraturvärld.
Tonen är mänskligt engagerad - som av en äldre, överseende, lätt road bror.

Som biprodukter till biografien har Balgård givit ut två samlingar av Grundströms prosatexter under talande rubriker: Skogens talan (ord&visor, 2004) och Det skriker i skogen (noveller, Umeå 2006).
Allt sammanlagt kan ses som resultat av en storartad humanistisk forskning.

En diktares livsväg dokumenterad

Gunnar Balgårds bok om Helmer Grundström är storartad, skriver Annika Bäckström.