Ett fält kan vara en åker, ett begrepp inom vektoranalys, en del av ett heraldiskt vapen, en sociologisk samhällsskiss, en kvadrat på ett schackbräde och en term inom såväl it som militär. Lätt och svårt, abstrakt och konkret. Språket, således, är en utgångspunkt som både erbjuder förklaring och förvirrar.
Att fält kan innebära många olika saker är emellertid inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är att fält, oberoende av vilken form du väljer, alltid överlappar något annat fält, och det är här Ralf Andtbacka placerar sin ordbehandlare. I det som följer drar författaren igenom en klase ämnen där ”fält faller in i fält”. Den som tidigare har stött på Andtbacka i högform vet vad som väntar: utforskande språkmaterialism, essäistiska utsvävningar, repetitiva mönster, kåserande inpass, centrallyriska utropstecken, mängder med omstarter, visuella eller grafiska punchlines, irrationella retningar, intellektuellt utmanande vindlingar, en förvånande fungerande gnutta slapstick och en oregelbundet uppdykande, lite irriterande förkärlek för österbottnisk dialekt. Det där sista är Andtbackas Akilleshäl, i övrigt är han alltigenom magnifik.
Fälts litterära hackebiff inleds med en avdelning där ett multipelt diktjag i svävande stora sjok utgjuter sig om lite av varje och avrundar med att upprepande konstatera: ”Jag fylls av en utsökt känsla av frihet. ”
En smittande språkglädje är som alltid Andtbackas verkliga motor. ”Det är lite som när man torkar sig och får bajs på fingrarna. Ingen talar om det. Det är som det brukar vara. Språk kan användas. För att göra någonting synligt. Till exempel färger, fågelarter och skit.”
Vi får avsnitt om cykelsportens historia, spridda skurar av naturlyrik om minnet, ett explosivt nedslag i fjolårets kravaller i London, ett slags övervakning av övervakningssamhället, ett ordvitsande möte mellan ”sleepover” och ”slipover” och en liten populärt hållen exposé över olika typer av strålning.
Det låter lite snårigt, jag vet. Men Andtbacka har en märklig förmåga att ge efter för sin tankes infall och på samma gång förklara, förenkla, förtydliga. Det är nästan omöjligt att säga hur det går till. En liten sorgesång till myrornas krig kan möjligen förklara:
”Kommer ni ihåg ’Myrornas krig’? Ett tv-program som man troget kunde följa när det inte fanns något annat att titta på. Jag saknar det och fastän jag vet att de svarta myrorna vann kriget hade jag gärna velat se hur de långsamt erövrar rutan. Jag tror att vi behöver den här typen av mellanrumsprogram.”
Lager, på lager, överlappningar, mellanrum. Ralf Andtbacka tror inte att hans dikter ska avtäcka någon grandios sanning. Inte ens en liten. Med alla mängder av infall och anfall jagar han inte något storslaget som riskerar att tippa över i avslaget, utan nöjer sig med att samla myriaderna i en buffert mot den tystnad som slutligen kommer att segra.
Denna fasta, snudd på existentiella utgångspunkt gör att de våldsamt krängande variationerna inte slår ut varandra, utan fungerar och förstärker. Jag är så såld på Andtbackas litterära universum att jag nästan skäms.