En enstöring bland diktarna

Det är svenskt nittonhundratal: gasmasker och grammofonskivor, beredskapsanläggningar och tipskuponger. Krigshot och vardag. Johannes Edfelts liv mellan 1904 och 1997 sammanföll nästan helt med detta mångskiftande sekel. I hans poesiär samtidens händelser närvarande som en mer eller mindre mörk fond som jaget avtecknar sig mot. Men hör han en gång för alla hemma i en tillryggalagd epok; förblir han en poet främst för dem som sedan skoltiden själva är förtrogna med plurala verbformer, rim och bunden meter?En enstöring bland diktarna:svartsynt inför livet, tvivlande inför Gud och passionerad i sin syn på kärleken — därtill skicklig rimsmed och djärv bildskapare. Så skulle man i grova drag kunna presentera Johannes Edfelt, aktuell med Bonniers samlingsutgåva Dikter, omfattande poesi från debutverket Gryningsröster från 1923 till den sista samlingen Brännpunkter från 1996, i urval av Anders Cullhed som likaså har skrivit bokens förord. Minst av allt framstår han i detta verk som dammig och trist. Att han avstod från modernismens spruckna formspråk gör honom dessutom relativt lättillgänglig. Däremot erbjuder han i dag en något avvikande bekantskap då han länge höll fast vid rim och regelbunden rytm. Men texternas sobra yttre framhäver Edfelts mustiga bildspråk och konfliktfyllda skildring av jaget och världen så mycket starkare: "Hur många befolka en brandgul dunge av plågor, / stå bundna vid stammar och vridas som uppsrors­lågor?" Mörkret tätnar då man bläddrar framåt i boken. Ofta återspeglar stilbrotten det gap som åtskiljer drömmarna från ungdomsåren och den faktiskt erfarna realiteten. Hur förmedla en sådan klyfta ­mellan ideal och verklighet mer ­effektivt än genom att låta ett ord som "evigheten" rimma på det prosaiska "övertidsarbeten"? Dikt­rösten kommenterar själv: "Ett ord till bot för såren! / Men stum är nattens rymd. / — Vår munart blir med åren / för grov för och blicken skymd." Ändå förmedlar dessa dikter "bot för såren". Likt Proust fann vägen till sitt förflutna via madeleinekakans smaksensationer, öppnar sinnesförnimmelser av skilda slag — anblicken av ett lekande barn, "doften av mimosa", "fasanens skri" — alternativa världar av minnen och myter hos Edfelt.I dikten Purgatorium formulerar jaget en bön till Orfeus: "Orfeus, Orfeus, hägna mina år!" Det är talande att denna vädjan riktas till en gudom inom den grekiska mytologin snarare än till den kristna fadersgestalten.Dels närde Edfelt, i likhet med Hjalmar Gullberg med vilken han också delade formsträngheten, ett djupt intresse för den grekiska antika kulturen, dels betvivlade han Guds närvaro i människans liv. Men frågan om en högre makts existens framstår aldrig som definitivt avgjord i hans dikter. Det är som om jaget mot bättre vetande ibland inte kan låta bli att hoppas eller tro: "ändå slår förtröstan ut i lönn / ur allt som nu predikar dödens text." En religiös dimension anas även i hans syn på sexualiteten. I kärleksakten upplöses människan och blir för ett ögonblick ett med hela skapelsen. Humanist och mystiker utgör således ytterligare ett par epitet att förknippa med diktaren Edfelt.En samlingsutgåva som denna tillåter läsaren att upptäcka hur vissa motiv upprepas med gradvisa, talande förskjutningar. Fången heter den första dikten i boken. Livet är en fångcell men jaget gläds åt deljusglimtar som ändå når honom genom gallret. Bilden av livet som ett fängelse återkommer. Till sist framställs döden som den väntade befriaren; den unges livstörst och dödsrädsla har förbytts i den gamles dödslängtan.Efter hand antar dikterna en mindre stram form. Proven på kortprosa och aforismer blir allt fler, tonen ledigare. Den avslutande samlingen Brännpunkter återger påfallande ofta drömscener och händelser ur jagets förflutna. Strävan efter att fördjupa erfarenheten av här och nu och efter att vidga verklighetsbegreppet, går att utläsa ur stora delar av Edfelts författarskap. Men gränserna mellan samtida ögonblick och minnen, mellan verklighet och dröm, har aldrig framstått så flytande som här. Det är frestande att läsa Brännpunkter som ett slags fullbordan.