En filmvetenskaplig översikt

Det är nu ungefär fyrtio år sedan film blev ett universitetsämne. Många framstötar hade gjorts dessförinnan, oftast för döva öron, och istället kom intresset för mer avancerade filmstudier att odlas inom ramen för andra verksamheter. I Uppsala skedde detta bl a inom studentfilmstudion som hade en ganska livaktig teoretisk verksamhet. En tid skedde t o m viss undervisning på universitetsnivå i samarbete med Kursverksamheten. Det är kanske ingen tillfällighet att de första professorerna i ämnet har eller hade sin bakgrund i studentfilmstudiorörelsen.

Ämnet började försiktigt nog inom ramen för andra och mer etablerade ämnen. I Lund initierades det inom den Litteraturhistoriska institutionen under Ingvar Holm som en särskild avdelning, Drama-Teater-Film. I Stockholm var det Teaterhistoria som stod som värd och undertecknad har själv minnen av den första, nästan lite primitiva starten i en östermalmsvåning och med föreläsningar på Grandbiografen. Den första professuren i Stockholm, som kom att innehas av Rune Waldekranz med bakgrund i filmstudion i Uppsala, finansierades också i allra första början till en del av Svenska Filminstitutet. Detta säger något om vilken status ämnet tillmättes i denna första tid.

Sedan dess har ämnet expanderat på ett kraftfullt sätt. I Stockholm blev ämnet gökungen som trängde teaterhistoria ut ur boet och blev ett av de största ämnena inom sin fakultet. Även i Lund blev det så småningom ett självständigt ämne och nu har de flesta universitet film på sin agenda. Bland de stora universiteten är det nu bara Uppsala som i enlighet sina stockkonservativa traditioner framhärdar att inte ha särskilt mycket med detta ämne att göra.

Nu har institutionen i Stockholm givit ut en antologi med den talande titeln Film och andra rörliga bilder vilket speglar den utveckling som skett inom ämnet. Det är inte bara de olika infallsvinklarna som blivit mångfaldiga. Även visningsformerna för rörliga bilder har som bekant haft en nästan explosionsartad utveckling. Nu kan man se dem inte bara på biograf utan i alla möjliga olika elektroniska medier. De olika bidragen skildrar detta på ett handfast sätt. Här finns inte bara exempel på olika infallsvinklar på biograffilm utan här skärskådas också sådant material som kan beskådas i din dator med ett sådan starkt expanderande fenomen som YouTube.
Film eller rättare sagt rörliga bilder kan som sagt analyseras ur en mångfald synpunkter och de olika bidragen ger exempel på detta. Jan Olsson ger exempel på hur man kan utvinna intressanta aspekter på modernitet ur en till synes mycket trivial film som den svenska 30-talsfilmen Falska miljonären, som sannerligen inte hört till den kanon som styrt svensk filmhistorisk skrivning. Tytti Soila gör å sin sida en studie i berättarstrategier i några nya svenska filmer och anknyter till etablerad narratologisk forskning och kan visa på slående likheter vad gäller berättelsernas strukturer. Men, som hon påpekar, innehåller filmerna i sig så mycket mer och man måste också ta med i analysen annat som tillför handlingen extra innehållsliga dimensioner. Dit hör utöver rent filmstilistiska grepp även utomfilmiska element som t ex musik. Det som manmed en annan term kan kallas intermedialitet vilket Maaret Koskinen tar upp i ett annat bidrag som mer kan ses som en elementär introduktion till detta enorma ämne. Film står ju så ofta i skärningspunkten mellan andra konstarter; litteratur, måleri, musik o s v.

En del av bidragen är mer handfast historiska som Malena Janssons redogörelse för svensk barnfilm och hur denna ofta blivit en arena för olika samhällsfostrande instanser. Hon skärskådar också på ett kritiskt sätt hur film används i skolundervisningen för ungdomar och hur handledningarna för diskussion i klassrummet blir till forum för de för tillfället politiskt korrekta frågeställningarna. Det historiska kan också gälla den ofrånkomliga skärningspunkten mellan rörliga bilder och politik. Detta sker i ett bidrag av Mats Rohdin som granskar hur tre olika OS-invigningar skildrats i svensk TV och hur detta i sig blivit till en politisk diskurs som avslöjar att idrott och politik sannerligen är oupplösligt förenade.
En del annat ligger på ett mer teoretiskt plan som en analys av Louise Wallenberg hur man kan lägga olika aspekter på representation av kön i en populär amerikansk 50-talsfilm, Gentlemän föredrar blondiner. Beroende på hur man väljer att se det kan filmen både läsas som försvar för en konventionell heteronormativitet, en mer dold homosexuell agenda eller i det tredje fallet ett ambivalent könsöverskridande i enlighet med modern queerteori.

Lika dagsaktuellt tidstypiska är ett par andra ämnesöverskidande bidrag. Ett skrivet av Astrid Söderbergh Widding handlar om film och livsåskådning och vetter åt hur film kan tematisera mer teologiska spörsmål. Redaktören Anu Koivunen tar sig själv an hur film kan fungera som terapi. Överlag är bidragen väl skrivna och lyckligt befriade från det fikonspråk som ofta plågat detta ämne. I likhet med andra humanistiska vetenskaper har modeteorier kommit och gått och det finns spår också här av några mer aktuella. Ibland kan man önska en mer självständig hållning gentemot de teoretiska auktoriteter som åberopas. Teorin skall ju inte vara en för alltid fast mall utan mer fungera som en språngbräda för det egna tänkandet.