Torbjörn Säfves har skrivit en alternativ svensk litteraturhistoria. Den tar sin början 1543, då Bibeln delas ut till alla kyrkor och svenskan normeras, och slutar 2012, ”marknadsdikaturskandalernas år”. Alternativ – hur?
I tonen och stilen. Säfve tar i med retorik, bildspråk och krumbukter så att det ringer i öronen på läsaren. Ibland kantrar det över i prosadikt. Så här sammanfattar han till exempel år 2000: ”Berättaren blir en sorts regnmakare som häller vatten i en stens fördjupning och sedan stänker vattnet mot himlen. ’Framåtskridandet’ visar sig vara en illusion, varken förnuftet eller kulturen har skridit framåt.”
Så pretentiöst är det inte hela tiden. Ofta är boken riktigt underhållande, bitskt och, tja – bildande.
Alternativ är den väl också tänkt att vara i perspektivet. Om karikatyren av den traditionella litteratursynen är en estetisk historia, där skrivande skönandar föder varandra långt ifrån den samhälleliga kampen om bröd och frihet, så handlar det här om sådana som gått i konflikt med samhället. Och vilka är det då?
Jo, namn som Wivallius, Bellman, Almquist, Strindberg, Strindberg, Strindberg, Hjalmar Söderberg, Göran Palm, Willy Kyrklund, PO Enqvist… Alternativt? Jag skulle dessutom gissa att det är färre kvinnor här än i Karl Warburgs "Svensk litteraturhistoria i sammandrag" från 1904. Lagerlöf nämns i förbifarten, Södergran knappt ens det och Boye inte alls.
Torbjörn Säfves bok är i själva verket ett enastående klurigt försvar för den gamla hederliga kanon. Även hos honom fäktas de enskilda, fria, manliga hjärnorna i heroisk kamp. Det är bara bakgrunden som är annorlunda.