En säljande bokserie är varje barnboksförläggares våta dröm. De flesta barnboksförfattare och – illustratörers också. Det är inte så konstigt. Det är en svår på gränsen till omöjlig uppgift att slå sig fram genom en massiv bokutgivning, och går det att spinna vidare på en succé är mycket vunnet. I synnerhet som unga läsare generellt uppskattar att fortsätta följa sina favoritkaraktärer.
Det är alltså ingen tillfällighet att två av de senaste årens bästa bilderböcker har fått var sin uppföljare.
Emma Virke har återvänt till sin dynamiska duo Memmo och Mysen, som den här gången lär sig om vinden och vikten av att säga förlåt i stället för om färger. Och Grethe Rottböll har, med Lisen Adbåges smått fantastiska illustrationer, återvänt till de tio vilda hästar som senast bjöd på en räknesaga om vikten av vänskap.
Tio vilda hästar hittar hem utspelar sig före den första boken, och berättar – på samma skönt fungerande och underhållande rim – om hur Dandy, Dior, Rataplan och de andra hästarna hittar varandra.
Både text och bild skulle fungera som självständiga enheter, vilket ger en väldigt stark helhet som håller för åtminstone dubbelt fler genomläsningar än den genomsnittliga bilderboken. Med undantag för ett uppslag där den språkliga rytmen bryts, och som absolut borde ha arbetats om, är boken närapå perfekt i sin genre.
Emma Virkes bilder håller också en grym kvalitet och bjuder, sin schematiska enkelhet till trots, på många oväntade detaljer. En plastpåse som flyger som en drake i vinden blir här ett trätoämne mellan Memmo och gosedjuret Mysen, som släpper taget om snöret.
På Memmos raseriutbrott följer en symbolisk storm som nästan särar på duon för gott. Det där viktiga ordet uttalas inte, men Memmo tänker det i varje fall, och ibland räcker det också. Precis som i den första boken tycker jag att Emma Virkes blandning av rim och flöde känns en smula ostrukturerat, men egentligen inte så mycket att det påverkar läsningen.
Emma Virkes verkliga styrka är att hon drar sina berättelser lite längre än det krävs och inte nöjer sig med den mest logiska mallen. Försoningen innebär alltså inte berättelsen slut utan äventyret fortsätter en stund till, vilket påtagligt höjer det litterära värdet.