Den finlandssvenska poeten Matilda Södergran (som är en avlägsen släkting till Edith) skriver i ett mycket tajt lyriskt universum där polerna aldrig är långt från varandra. Det mesta handlar om kropp i relation till andra kroppar och om kropp i relation till en omvärld som inte riktigt kan gripas helt och fullt. Behaglig intimitet och trängande klaustrofobi blir inte bara varandras motsatser, utan även varandras förutsättningar.
Matilda Södergrans tre diktsamlingar skulle nästan kunna vara en och samma långa dikt. Den hyllade debuten Hon drar ådrorna ur präglas av stark patosfylld köttighet och har en högre volym en uppföljaren Deliranten, som är mer lågmäld och kanske mognare. Maror (ett sätt åt dig), som är den första boken från Södergran på tre år tar ytterligare ett kliv i samma riktning.
Även om man nog bör tillägga att en mognare ton inte alltid är försiktigare. Södergrans ofta sökande poesi räds fortfarande inte de drastiska bilderna som en väg till en plötslig tempoökning:
”Kristallkronan som hänger ur ditt anus har nedbrunna stearinljus. /Du hör inte
hemma här. Du hör inte när kristallerna krasar.”
Precis som tidigare är födelse och havande viktiga inslag hos Södergran, som då och då kastar i väg en blinkning till Aase Bergs graviditetsepos Forsla fett.
Men Maror handlar inte nödvändigtvis om något som har med reproduktion att göra, utan resonerar snarare kring det konfliktfyllda faktum att kroppen faktiskt kan föröka eller utvidga sig. Ett barn är en följd, en vildvuxen frisyr eller en tumör är andra. Håret blir i egenskap av död materia det första av den jag- och könsdefinierande omvärlden som möter varje person.
”Horåkker, håråker, hårverk, hårhare,”. Matilda Södergran är mer misantropisk än tidigare. Diktjaget rör sig oroligt i ett osäkerhetstillstånd där till och med en stickande ljus gryning bär en underström av mörker.
En ton av våld, övergrepp, sjukdom och emotionellt slitage färgar diktjagets trevande, men mycket språksäkra, jakt på självbild:
”Vaknar av att du skrattar
i vattnet. (Fortsättningsvis)
Du viker pappersklänningar. En origami som liknar dig.”
Det är nästan som om varje liten strof i Matilda Södergrans förhållandevis ordknappa diktvärld är en syl som diktjaget bankar mot en den isolerade hinna som hindrar henne från att stå i kontakt med omvärlden och hitta sätt att utvecklas och komma vidare.
Med Maror tar Matilda Södergran helt och fullt kontrollen över sin inarbetade poetiska rekvisita och tar ett stort kliv framåt.