En idyll som krackelerar

Om ett åldrande pars vacklande kärlek har Inger Alfvén skrivit en klockrent samtida roman, När förnuftet sover. Berättad med ett feministiskt perspektiv, mer till fördel för berättelsen än belastar den med politisk korrekthet; nästan ett episkt trolleritrick.
Paret är den nyligen pensionerade, framgångsrika advokaten Ingeborg och den ansedde, inte helt lyckade författaren Fabian. Efter några decenniers äktenskap lever de gott och tryggt i en fyrarummare på östermalmska Grev Magnigatan. En borgerlig idyll - om än med skavanker, gamla hemligheter, ett och annat bortglömt lik i garderoberna. Nu riskerar allt att rasa samman när Ingeborg städar ut julen, stiger upp på en stol för att ta ned julstjärnan, faller och bryter både arm och revben.

Lika skör som hennes skelett visar sig den borgerliga idyllen vara. Främst därför att Fabian är en självupptagen egoist, förklädd till författare, ursäktad med skrivproblem. Inger Alfvén ser honom med genomskådande ironi, lätt avsmak men utan förakt, rent av medkänsla med hans skrivkramp. Liksom i äktenskapet blir han mycket av romanens huvudperson. Hans lynniga humörsvängningar håller intrigen i gång. Medan Ingeborg, trogen den feministiska regelboken, stillsamt sjunker in i bakgrunden.
Ändå är det hon, liksom dottern Kristina, som blir romanens mänskligt fängslande gestalt.

Alfvén skriver ingen enkel historia, mer än till det yttre. Värdet med den är dess komplexitet. Fabians uppblåsta egoism kontrasteras mot hans hemlöshet i tillvaron. Ingeborgs ängsliga undergivenhet som ständigt söker gemenskap, med Fabian, dottern, modern och den iranska asylsökande Soraya Kristina engagerar som vårdare av den bräckliga, gipsade modern. När hon gör det rasar Fabian: han vill inte ha någon främmande i sitt hem. Hals över huvud ger han sig av till Gran Canaria, i protest mot Sorayas närvaro, henne han kallar "hucklet" när han ringer hem.

Det välordnade äktenskapet riskerar spricka av Fabians självupptagenhet men tätas av Ingeborgs sorgsna överseende med honom. Som scener ur ett äktenskap är det nyansrikt, levande och trovärdigt: så här kan det mycket väl vara att vara i ett gammalt sönderfallande äktenskap.
Också det samtida där allt stämmer, intill sista konvention skildrar Alfvén med samma stillsamt genomskådande ironi. Ingeborg har i deras umgängeskrets rykte och anseende som typiskt borgerlig medan Fabian seglar omkring på ett förflutet som vänsteraktivist från tiden med FNL-bössor och kulturradikala tidskrifter som hölls vid liv av Ingeborgs advokatarvoden.
Verkligheten är en annan. Ingeborg är kommen ur det proletariat Fabian hyllade på den tiden, fadern var försupen, modern slet ihop till hyra och mat genom att mot dålig betalning sy för överklassens damer på Östermalm. Medan Fabian växte upp i en överklassfamilj som skaffat sig förmögenhet med det företag hans farfar startade och där enda problemet var hur arv skulle fördelas.

Klockrent var ordet; med ett åldrande par på Östermalm ger Inger Alfvén 68-vänstern det sista ironiska tjuvnypet. Allt känns igen, just genom att berättas intimt om det en gång passionerade, nu mest åldrande paret. Litet vid sidan om finns dottern Kristina, engagerad i en flyktingorganisation med stora ideal och dålig ekonomi. Och den undergivna Soraya som lever under en flyktingsmugglares hotfulla krav att få betalt för resan till Sverige. Utan sin litterära mångtydighet och mänskliga närhet skulle romanen slätas ut till banal samtidssatir. Alfvéns finkänslighet och litterära fingertoppskänsla håller den långt från något sådant.

En idyll som krackelerar

Inger Alfvéns finkänslighet och litterära fingertoppskänsla lyfter romanen När förnuftet sover, anser Curt Bladh.