En intellektuell i politiken

En politiker ska inte vara för intelligent! Det låter tillspetsat men det är en slutsats som ligger nära till hands efter att ha läst Mellan ljusblå och mörkblå — Gunnar Heckscher som högerledare. Gunnar Heckscher var ledare för Högerpartiet på 60-talet samt professor i statsvetenskap. Det är en annan politiskt engagerad professor i statsvetenskap — Tommy Möller — som nu skrivit en biografi över honom. Möller skildrar Heckschers politiska liv med en uppenbar sympati för den äldre kollegan.Boken blir till en skildring av hur en ärlig och lojal människa som sätter förnuftet i högsätet drabbas av svårigheter i den värld av svek och intriger som kallas politik.Gunnar Heckscher var son till den världsberömde ekonomen Eli F Heckscher och beskrevs tidigt som något av ett underbarn. Han tog doktorsgraden redan som 24-åring, den yngste genom tiderna i Sverige, och vid 38 års ålder hade han blivit professor.Svår uppgiftHeckschers begåvning och akademiska talang skulle dock snarast visa sig bli en belastning när han 1961 valdes till ledare för dåvarande Högerpartiet. Han tvingades avgå redan 1965 och har av eftervärlden kommit att betraktas som en misslyckad partiledare. Det var visserligen ingen lätt uppgift Heckscher ställdes inför. Socialdemokraterna hade styrt landet oavbrutet i nästan 30 år och oppositionen var splittrad. Situationen skulle ha varit svår för vem som helst men Möller vill visa hur Heckschers intellektuella läggning gjorde den omöjlig.Svårigheterna gällde inte bara den splittrade oppositionen. Högerpartiet var dessutom splittrat internt. En "ljusblå" falang — som Heckscher själv tillhörde — ville förnya partiet och anpassa det till de övriga borgerliga partierna. Mot dem stod en "mörkblå" falang som ville att högern skulle hålla fast vid sina konservativa kärnvärderingar i en tid då resten av samhället reservationslöst hejade på moderniseringsprocessen.Heckschers dilemma var att det skulle krävas en långtgående anpassning från högerns sida för att ena borgerligheten. En anpassning som riskerade att förvärra splittringen av det egna partiet och att ta udden av gräsrötternas engagemang. Heckscher insåg tidigt att borgerligheten måste enas för att komma i regeringsställning, men han var oförmögen att manövrera sig dit. Enligt en källa uppträdde Heckscher mer som en seminarieledare än en partiledare.Möller menar att intellektuella politiker, såsom Heckscher, som har förmågan att se saker ur olika perspektiv samtidigt får svårt att sätta ned foten och driva en linje konsekvent. De har också en tendens att överskatta förnuftets roll i politiken. Heckscher underskattade det känslomässiga engagemang som fanns hos högerfalangen i partiet, liksom svårigheten att uppifrån förändra ett partis identitet.Rationella argumentHan räknade inte heller med att mittenpartierna så ofta skulle plocka kortsiktiga politiska poäng på att misskreditera högern trots löften om motsatsen. För Heckscher var det rationella att alla skulle kompromissa så att man tillsammans skulle kunna nå det långsiktiga målet att erövra regeringsmakten. Han förväntade sig att andra skulle inse detta, och agera därefter, om han bara argumenterade rationellt för saken. Verkligheten såg dock annorlunda ut.Det är ingen biografi i traditionell bemärkelse som Möller skrivit. Visserligen får vi en redogörelse för Heckschers uppväxt och tid som Uppsalastudent, men bokens tyngdpunkt ligger inte på det personliga planet, utan på politiken.Möller redogör tämligen omfångsrikt för den svenska politikens utveckling på 50- och 60-talet och för en del statsvetenskapliga resonemang kring förutsättningarna för politiskt ledarskap. Detta gör att boken får en akademisk och saklig prägel. Det som fallet Heckscher visar oss säger dock lika mycket om människans villkor i allmänhet som om politikens villkor.RenässansdramaMånga beståndsdelar i berättelsen om Gunnar Heckscher är faktiskt som hämtade ur ett renässansdrama. Heckscher tycktes ha de bästa förutsättningar för att bli en bra ledare med sin bakgrund och begåvning. Förnuft och goda intentioner räckte dock inte när det kom till att övertyga andra att agera på rätt sätt. Den klassiska retoriken menar att en ledare för att lyckas inte bara måste behärska "logos" (förnuftet) utan även "patos" (känslan) och "ethos" (förtroendet). Dessutom bör han ha gudarna på sin sida, eller med andra ord en hel del tur.Denna gamla visdom är inte bara giltig för politiken utan gäller det mesta av mänskligt samspel. Heckscher föll på att han saknade både tur och politisk fingertoppskänsla.