Vi har kommit till tredje delen av Tierpsförfattaren Ann-Marie Wikanders berättelse om den jämtländska flickan Sigrid. En traumatisk barndom och dito ungdomsår, som skildrats i de tidigare böckerna, har i Sigrid – blod är tjockare än vatten övergått till en ung kvinnas strävan efter sin egen plats på jorden och möjligheten till ett lyckligt liv. Men riktigt så lätt ska det inte visa sig bli.
Läsaren kastas in i Sigrids liv genom att få närvara vid den besvärliga förlossningen av hennes oäkta barn. Med nytt fokus i livet vinner hon krafter och hon tillåter sig att drömma om ett lyckligt liv tillsammans med Gustaf, sonen på gården där hon arbetar som piga.
Ann-Marie Wikander anammar även i denna bok ett stilistiskt grepp som tydligast märks i att hon låter alla karaktärer behålla sin jämtska dialekt även i bokens skriftliga språk (till skillnad från bara i läsarens huvud). ”Du bang föll int u, sa modern. Dä kanch int kommen ön mer friar. Håll int på sö du vål gammjänte.”
Jag uppskattar initiativet att leka med språket och jag ser också ambitionen att behålla så mycket av karaktärerna som möjligt genom att inte frånta dem den dialekt som är en viktig markör för miljön i vilken böckerna utspelar sig. Men, och det här är ett stort men, man bör göra allt för att inte försvåra läsningen för läsaren. En så grovt utskriven dialekt är inte bara kämpig att ta sig igenom utan stopp, utan distanserar karaktärererna från läsaren genom att den egna fantasin hindras. Och det är synd, för Sigrid och Gustaf vill man gärna komma nära inpå livet.
Den tragedi som så tydligt väntar hade gärna fått komma lite tidigare för att driva handlingen framåt. Men annars är detta en fin skildring av det samtidigt enkla som komplicerade livet som piga/torparhustru i Sverige i början på 1900-talet. Detaljrikedomen är stor och särskilt intressant blir det när Wikander låter Sigrid fundera kring skillnaderna mellan mäns och kvinnors ställning. Det är nämligen i det enkla porträtterandet av karaktärernas känsloliv som författaren verkligen lyckas.