En kärleksförklaring till litteraturen

En ny bok:Francis Spufford: Hur jag läste böcker och lärde mig leva (Albert Bonniers Förlag, sv övers Rebecca Alsberg)Då och då dyker det på bokmarknaden upp entusiastiska och passionerade skildringar av läsningens betydelse och salighet. Vi har några lysande svenska exempel i Conny Svenssons Tarzan i slukaråldern (1997) och Ulla Lund­qvists Kulla-Gulla i slukaråldern (2000). Nu är det dags att möta den engelske författaren Francis Spufford och hans kärleksförklaring till litteratur och läsning i Hur jag läste böcker och lärde mig leva.Läshungern en drogFrancis Spufford beskriver sin läshunger som en drog och ett begär, som är nästintill omöjliga att tillfredsställa. Som vuxen person ger han en bild av sin besatthet och jag försöker tänka mig in i hur det ser ut hemma hos honom i hans privata bostad: "Jag behöver berättelser. Jag är slav under lasten. Det är inte en metafor. Jag läser inte riktigt en hel roman om dagen, men jag läser definitivt en bit ur en roman varje dag och för det mesta en bit ur flera olika. Det ligger alltid entrave uppslagna pocketböcker på mage bredvid sängen, det ligger alltid något på gång på köksbordet som jag kan sträcka mig efter och läsa till kaffet medan jag vaknar. Små kolonier av prosa har uppstått i badrummet och i hallens skumrask en trappa upp, så att jag inte behöver gå utan text ens i de överblivna skrymslen där jag tillbringar minst tid. När jag är trött och har svårt att bestämma mig, det sista jag gör på kvällen, kan det ta en halvtimme att välja vilken bok jag ska ha med när jag borstar tänderna."Likheten med Ulla Lundqvist och Conny Svensson är slående. Precis som de vill han se med en vuxens ögon på de böcker som han slukade från sin småbarnstid till sitt nittonde levnadsår. Till en början var han förstås lyssnare, när någon annan läste, men från sex års ålder läste han på egen hand. Och det är enligt Spufford först då vi kan läsa berättelser tyst för oss själva "? som berättelsens förförande kraft kan upplevas fullt ut." Ibland får man också skänka en tacksamhetens tanke till olika barnsjukdomar. I Spuffords fall kunde han tacka påssjukan. När han fick sjukdomen kunde han inte läsa, när han kom tillbaka till skolan kunde han det.Läsningens drivkrafterFrancis Spufford växte upp i en tjänstebostad på Keele University utanför Newcastle omgiven av institutionsbetong. Där bodde han med sina föräld­rar och sin tre år yngre syster Bridget. Systern var mycket klen och led av en ytterst ovanlig sjukdom, cystinos. Inte heller mamman var frisk utan led av benskörhet redan från trettioårsåldern. Detta blir en av drivkrafterna till hans läsning och även som vuxen man kan han konstatera:Avtalet gäller. Fortfarande är det så att när jag sträcker mig efter en bok sträcker jag mig efter jämvikt. Jag läser för att avvisa medlidandet och sköra ben. Jag läser för att fly från skulden, och undvika konsekvenser, och för att begränsa tiden grepp om mig i tankar långt bort från prosan.Sagans vilda skogDet var inte bara en stenöken vid bostaden i Keele. Där fanns också en skog alldeles utanför familjen Spuffords ytterdörr. Det var en anlagd 1700-tals­park, som fått växa vilt och som snarast var att betrakta som en skog. En skog som befolkades av alla vilda djur, som Francis läst om. Och här bodde de alla. Kungar, prinsessor, riddare, djärva unga män som traktade efter prinsessans hand och halva kungariket. Och här "? fanns också en liten flicka vars lysande luva flimrade mellan tallarna som en röd fyrbåk och en varg som tog en annan kurs för att genskjuta henne vid stugan ?".Det var också här i skogen alltsammans började. Francis var fyra år, när den danska aupairflickan tog ut honom på en skogspromenad. De hade just läst Nalle Puh och avsnittet när Puh och Nasse går runt i snön och försöker fånga en tessla. I den snötyngda skogen letar flickan och Francis efter Nasse och plötsligt upptäcker de Nasse uppflugen på en ihålig ekstubbe iförd en liten röd halsduk. Dockan hade flickan sytt av grått och vitt bolstervar, och när Francis tänker tillbaka på skogspromenaden upplevde han "? det ögonblicket nästan som det första steget i en ren förförelse".Francis Spufford berättar om sin läshunger i jagform. Han ser den som en förödande drog. Det blir ett slags hyllningsskrift till läsning och till boken med ett dubbelt perspektiv. Författare och boktitlar behandlas både ur barnets och den vuxne mannens synvinkel. Det är många författare som trängt sig in i den växande pojkens fantasiliv. Tolkien, Nesbit, C S Lewis och Laura Ingalls Wilder har alla tagit med Francis på hisnande resor i fantasins hemliga landskap.Chomsky och PiagetDessutom reflekterar Spufford över inlärning och utvecklingspsykologi, och han diskuterar såväl Piaget som Chomsky och Bettelheim. Innan han kommer fram till science fiction­litteraturen som räddar hans vuxna läsande, hinner han ge enbild av stadsbibliotekets betydelse. Han avskyr "? att tvingas jäkta ut från denna enorma gratisbasar", och han ser de fantastiska och omättliga möjligheter som biblioteket har, "hemvist för berättelsens oanade möjligheter ?". I dag anses biblioteken somsjälvklara och självgående, och många ansvariga politiker lyfter varken ett finger eller öppnar kassakistan för att hjälpa till med deras utveckling.Francis Spuffords Hur jag läste böcker och lärde mig leva är en inlevelsefull och tankeväckande kärleksförklaring till läsning och litteratur. Med humor och ömsinthet lotsar han oss från sina tidigaste läsupplevelser till dagens litterära konsumtion. Och han gör det på ett elegant och nyansrikt språk, som han naturligtvis tillägnat sig genom sitt flitiga läsande.