En klassikers återkomst

Efter drygt sextioårig anglosaxisk dominans har vårt kulturliv börjat återupptäcka sina djupa rötter i tysk odling. London och New York har fått hälsosam konkurrens av Berlin som alltmer framstår som Europas kulturhuvudstad. Ett tecken är den låt vara sakta ökande utgivningen på svenska av tysk litteratur, både nyare och gamla klassiker. Till den senare kategorin hör Horace Engdahls tolkning av Heinrich von Kleists dramatik.  Han har valt ut fyra av de bästa styckena. Två av dem bygger på antikt stoff: Penthesilea och Amfitryon; ett på tysk 1600-talshistoria: Prinsen av Homburg; och ett av dem är en komedi i folklig tysk miljö: Den sönderslagna krukan.

Decennierna kring 1800 utgör den klassiska tyska dramatikens guldålder med Goethe och Schiller som främsta namn och Schlegels tyska Shakespeareöversättningar som viktig inspirationskälla. Som god trea kommer Heinrich von Kleist (1777-1811) vars rykte varit minde stabilt men nu är i uppåtgående i hans hemland. Engdahl med sin position i vårt kulturliv kan förväntas ge honom en extra skjuts hos oss.

Som adelsman, officer och statstjänsteman avviker Kleist från den under romantiken gängse socialt alienerade genitypen, men i fråga om själslodande djup är han desto mer representativ. I formellt hänseende ansluter han sig närmast till den schillerska blankversen som Engdahl tolkar både exakt och elegant. Här ett exempel.

Den historiska bakgrunden till dramat om prinsen av Homburg är slaget vid Fehrbellin 1675, där han, en officer i befälsställning, underlåter att fullgöra given order på grund av en drömsyn som försätter honom i ett egendomligt sinnestillstånd. ”Welch einen sonderbaren Traum träumt! Ich” börjar han sin redogörelse. ”Å, vilken sällsam dröm jag hade nyss! Mig tycktes . . .”

Så låter Gösta Montelins översättning från 1927. Engdahl kommer närmare både originalet och modern svenska: ”En sådan egendomlig dröm jag drömde! / Det var, som om . . .”

Prinsens försummelse att lyda order ges alltså en psykologisk förklaring, men det hindrar inte att pliktmoralisten i honom, och i Kleist, fördömer handlingen och gör honom beredd att ta sitt straff. Romantisk djuppsykologi och preussisk officersära går hand i hand på ett högst märkligt sätt.

Skuld och straff är ett tema även i lustspelet Den sönderslagna krukan. Den skadegörelse som titeln syftar på tillskrivs en person som heter Eva och hon ska rannsakas av en domare som heter Adam. Vi befinner oss samtidigt i en tysk by på landet och i Edens lustgård, och krukan som gått sönder kan på symbolplanet ses som vår stammoders mödom. Ett enda uppförande fick pjäsen under författarens livstid, på hovteatern i Weimar vars föreståndare, Goethe, helt missade dess förtjänster.

Det är inte bara Kleists verk som rymmer gåtor, hela hans liv är fullt av motsägelser. Även hans död för egen hand vid 34 års ålder är svårförklarlig, i så hög grad att den står i centrum för en annan nyutkommen bok. Mer om den vid ett senare datum.