Som en i raden av kändisars bekännelseböcker och i kölvattnet av Zlatan Ibrahimovics och Patrik Sjöbergs succéböcker kom När ljuset släcks, den före detta fotbollsmålvakten Magnus Hedmans självbiografi. Tillsammans med journalisten Gunnar von Sydow har han fått ihop 356 sidor om sitt liv, från inträdet i världen till i dag.
Boken tar sitt avstamp i uppväxtens olika hemmiljöer där stökiga förorten Vårby Gård är mest framträdande. På klättrandet uppför fotbollsproffsens karriärsstege träffar han Magdalena Graaf, som han både gifter och skiljer sig med och som blir mor till de två pojkarna. Efter fotbollskarriären gör droger, depressioner och lögner sitt inträde i hans liv och endast spillrorna av den forna framgångssagan blir kvar. I dag har han dock, enligt sig själv, mognat och självbiografin menar Magnus Hedman handlar om ”hur det som ger framgång i en värld kan leda mot undergången i en annan.” Men det är något med det ständiga upprepandet av hur ödmjuk man är som ger ett motsatt intryck… För det känns konstlat att ”erkänna” sina begångna misstag när man samtidigt både förklarar och försvarar dem med hänvisningar till att sporten tagit så mycket av ens fokus.
Bekännelseböcker utgör verkligen en viktig litterär genre och kan ha stor betydelse för sin samtid om utförandet och syftet är det rätta (ta bara Patrik Sjöberg som exempel). Men den litterära kvaliteten och läsarens läsupplevelse ska inte behöva stå undan för huvudpersonens minnesarbete. Och det är precis det som händer i När ljuset släcks. Språket är stolpigt (ursäkta ordvitsen), upprepande och outvecklat. Att medvetet använda sig av talspråk eller ofullständiga meningar som ett stilistiskt grepp är en sak, men i det här fallet borde Gunnar von Sydows roll ha varit betydligt mer framträdande.
Det är dessutom författarens eller upphovsmannens skyldighet att låta sina minnen och upplevelser gå igenom en urvalsprocess så att läsaren inte behöver fylla sitt huvud med oväsentligheter som helt saknar bäring för berättelsens utveckling. Jag skulle till exempel gärna ha sluppit oväsentliga anekdoter som den om Magnus Hedmans gamla flickväns katt: ”Hon hade en katt, Adam, som var rätt skön. Han pratade alltid mycket när man kom hem. Det var precis som om han berättade vad han gjort på dagen. Han var karismatisk. För att vara katt.” eller märkliga liknelser där fotbollsträning på grusplan jämförs med ”Rocky Balboa i fjärde Rockyfilmen när han skulle gå upp mot Ivan Drago”. Detta lämnar inte kvar någonting hos mig som läsare utöver frustration.
Magnus Hedmans berättelse är väl värd att berättas, det är den. Och det är en otrolig resa, fylld av upplevelser som många både drömmer om och räds. Men sättet denna berättelse framställs på i När ljuset släcks kammar dessvärre inte hem några vinster åt den forne fotbollsspelaren. Tvärtom lämnar den en relativt osympatisk bild av huvudrollsinnehavaren på läsarens näthinna, en bild som dessutom lämnar en bismak av obehag inför idrottsvärldens benägenhet att konservera den hegemoniska maskuliniteten. Det är med detta jag förknippar Magnus Hedman efter att ha läst hans självbiografi och inte, som jag förmodar var syftet, med personlig utveckling och vägen till självinsikt.