Madeleine var knappt fyra när hon försvann under familjens semester i Portugal. En kväll äter föräldrarna Kate och Gerry middag på semesteranläggningens tapasrestaurang tillsammans med resten av föräldrarna i ressällskapet. Barnen lämnas sovande i lägenheten, 30–45 sekunder bort. De tittas till med halvtimmesintervaller, och när Kate går klockan 22 ligger Madeleine inte i sin säng. Hon är borta, kidnappad. Händelsen uppmärksammades enormt i framför allt portugisiska och brittiska medier och det dröjde inte länge innan föräldrarna själva blev misstänkta för sin dotters försvinnande.
Det är denna efterhängsna misstanke som tillsammans med rädslan för att Madeleine ska bli bortglömd har motiverat Kate McCann att skriva och publicera boken om händelsen. Genom sina noggranna dagboksanteckningar, som hon började med för att underlätta sökandet efter dottern, redogör Kate McCann detaljerat för händelseförloppet från semesterresans första dag fram till det pågående kampanjarbetet i dag.
Att den här boken är familjens tillfälle att ge sin syn på polisarbetet, mediernas förhållningssätt och omvärldens reaktioner blir tidigt uppenbart. I grund och botten är det just det som familjen McCann kritiserats för som den här boken går ut på, nämligen att pocka på såväl mediernas som polis, politikers och organisationers uppmärksamhet. Kate och Gerry McCanns kontinuerliga informationsflöde till dessa kanaler har kallats för obehagligt, ja till och med misstänkt. Deras beteenden har kallats ”onormala” och medieuppbådet ett planerat steg för att familjen McCann ska tjäna pengar på dotterns försvinnande, som de då själva skulle ligga bakom.
Ja, eller så använder de alla medel för att få någon utdelning i jakten på sanningen om vad som hände med Madeleine den där kvällen den 3 maj 2007. Kanske har de insett att belöningar, kampanjer, intervjuer och påtryckningar är de vägar som fungerar i dag. Kanske gör man som förälder till ett försvunnet barn allt man kan för att få hjälp av omvärlden och kanske är det inte så konstigt om ens beteende då avviker från det ”normala”. Är inte beteendet att direkt peka finger och skrika ”skyldig!” märkligare?
Boken om Madeleine är intressant och gripande läsning även om språket och dispositionen har sina brister och gör att läsupplevelsen kan kännas repetitiv – Kate McCann är ingen lysande författare. Men boken rymmer en familjs förtvivlan, en poliskårs handfallenhet och mediernas obarmhärtiga jakt efter nytt stoff och nya vinklar. Den öppnar även för fenomenet försvunna barn i stort, och ger en inblick i den här typen av brott som tycks vara vanligare än man tror. Mest givande finner jag ändå Kate McCanns tankar kring förlusten av en dotter, kring skuldkänslor och beslutsamhet. Det är på tiden att familjen McCann får komma ned från löpsedlarnas fattiga rubriker och bli människor igen.