En mångsidig idrottsman

Efter det brittiska fiaskot i årets fotbolls-VM har kritiken haglat i första hand mot lagets svenske tränare som av en nästan enhällig press­kör anklagas för att ha spolierat chansen för den mest talangfyllda spelargeneration nationen kunnat städsla på 40 år. Men kritiken har varit lika förödande mot de fantasisummor som tränare (och för all del också spelare) lyckats förhandla sig till.Att detta inte alltid varit fallet visas med all önskvärd tydlighet i en nyutkommen bok som tecknar den brittiske amatöridrottsmannen Maxwell Woosnams liv och gärning. Woosnam föddes 1893 av två starkt idrottsintresserade föräldrar. Fadern var präst i Tyneside. När han mötte sin blivande hustru ville ödet att hon var bosatt på andra sidan floden Tyne. För att kunna träffas tvangs den muskulöse prästmannen var gång simma över floden — ett riskabelt äventyr vid den tiden.Den unge Maxwell fostrades under sina år vid Winchesters anrika internatskola till en ovanlig idrottslig bredd. Han blev skolans cricketstjärna och kom som student att representera universitetet i Cambridge i de årliga kraftmätningarna mot Oxford i fotboll, cricket, tennis och golf. Han hann med att enrollera sig i och spela för fotbolls­klubben Chelsea innan förs­ta världskriget bröt ut. Han anmälde sig som frivillig från början och deltog med utmärkelse i det katastrofala Gallipoli­äventyret innan han förflyttades till västfronten där han förblev till krigets slut.Redan 1919 ingick han i Manchester Citys ordinarie elva och erbjöds posten som lagkapten för det fotbollslag som skulle representera England vid olympiaden i Antwerpen 1920. Reglerna förbjöd honom emellertid att göra detta, eftersom han redan axlat manteln som kapten för det brittiska tennislaget vid samma olympiad. Woosnam vann som förväntat guldmedaljen i herrarnas dubbel tillsammans med Noel Turnbull i en hård uppgörelse med en duo från Japan. I själva verket tog matchen så på hans krafter att han några timmar senare endast lyckades vinna silvermedaljen i den blandade dubbeln.Under den kommande säsongen förordnades Woosnam som lagkapten för Manchester City. Dessutom lyckades han efter avslutad fotbollssäsong 1921 knipa en av de prestigefyllda Wimbledontitlarna. Dock slogs det engelska laget ut nästan omgående i den efterföljande Davis Cupturneringen, varför Maxwell Woosnam hade tillräckligt med tid att vinna ett antal golfturneringar innan säsongen tog slut. I april 1922 ådrog han sig en illasinnad fraktur under en av Manchesters fotbollsmatcher och lyckades aldrig riktigt komma tillbaka. Han drog sig tillbaka till yrkeslivet och blev med tiden direktör för den multinationella kemijätten ICI.Mick Collins biografi utgör en fascinerande läsning, inte minst för att Woosnam torde ha varit en av historiens bredaste toppidrottsmän. Men boken utgör en nyttig påminnelse om att det funnits idrottsmän som inte tjänat en penny på sina framträdanden. Det var under en tid då idrott utövades av gentlemän. För dem betydde äran och spelglädjen allt — ack, så fjärran från dagens motbjudande pengacirkus.