En menig soldats memoarer

En ny bok:John Jackson: Private 12768: Memoir of a Tommy (Tempus, pris 20 pund)Nittioårsminnet av första världskrigets utbrott har av lätt insebara skäl fått ett antal hi­storiker att fatta pennan. En genomgående tendens i vårens och sommarens böcker har varit att tiden nu är mogen för en radikal omvärdering av kriget. Offren, ehuru ohyggliga, var inte meningslösa. Det militaristiska Tyskland måste kväsas om civilisationen skulle ha en chans att överleva. Andra hi-storiker drar en lans för att den brittiska taktiken inte var så usel som tidigare framhävts.Överlägsen stridsmoralMen ändå förundras man någ­ra generationer senare hur det kom sig att så få deserterade, eller annorlunda uttryckt; varför brittiska soldater besatt en sådan överlägsen stridsmoral. När franska armén deserterade mangrant på vissa frontavsnitt 1917 lyckades britterna mot alla odds hålla linjen obruten.Några svar får man vid läsningen av menige John Jacksons vid Camerons höglandsregemente först nu utgivna memoarer. Jackson hade varit järnvägsarbetare i Skottland men anmälde sig som frivillig 1915. Han deltog med bravur i slagen vid Loos, Somme och Paaschendale och tilldelades bl a Militärmedaljen för exceptionell tapperhet i fält. I hemlighet skrev han dagbok (vilket var strängt förbjudet) och sammanställde sina anteckningar till en koherent text så sent som 1926.Stolthet och optimismFörst nu har krigsmemoarerna via ett välvilligt förlag nått bokhandelsdiskarna även om Jackson själv inte fick uppleva detta ögonblick. Det vore övermaga att kalla dem litterära. Om detta är vad man söker gör man nog klokt i att i stället läsa Erich Maria Remarque eller de engelska krigspoeterna Wilfred Owen, Robert Graves och Siegfried Sassoon. Däremot är det inget fel på Jacksons observationsförmåga. Inte heller på hans sakkunskap. Han lyckas också på ett precist sätt sätta ord på skyttegravskrigets värs-ta fasor; "corpses in grotesque shapes ... propped against the parapet" eller hur han känner skam över att äta sin frukost i en skyttegrav fylld av "lacerated bodies". Men ändå finns i hans text både stolthet och optimism. Han är trots allt hela tiden övertygad om att man till sist skall besegra "hunnerna" och att han själv kommer att överleva kriget.Jackson ger också indirekt ett svar på frågan hur brittiska arméns höga moral stod sig distansen ut. Alldeles bortsett från att man ansåg sig strida för en god sak, så var det kamratskapet som fällde avgörandet. I det mest kritiska ögonblicket då man lämnade skyttegraven för att gå till anfall var den enda tanken "If my pal goes, I'll go ..."