Författaren Margareta Lindholm klev rakt in i mitt hjärta, redan med debuten Assar 1997. Redan då som något så ovanligt som en fullfjädrad natur- och landsbygdsskildrare. Efter det har hon utkommit med ytterligare fem, som alla talat rakt in i mitt hembygdshjärta. Så också nu med hennes senaste roman Skogen, där just skogen tillsammans med det udda syskonparet Bror och Maria har huvudrollen.
Skogen. Granarna, täta som famnar. Och talltoppar som sträcker sig mot himlen. Skog som vårdats, stått där och gett generationer innan oss levebröd och husvärme.
Så är det också för Bror och Maria, som i boken plötslig befinner sig inför en ofrivillig förändring när arrendet plötsligt går ut. De måste lämna detta gamla sätt att leva på, sitt hem och sin skog. Det vankas nya tider. Med skogsmaskiner som på några få timmar avverkar skogen, lämnar öppna sår i landskapet, kalhugger, ja, fullkomligt förgriper sig på den natur som de och deras föräldrar i sin tur så vördnadsfullt vårdat. Och de åldrade Bror och Maria som hela sitt liv levt i det omoderna huset i skogen måste flytta in till en modern lägenhet i samhället. I boken får vi följa deras sista tid i det gamla, i det för dem normala göromålen. I det vanliga som idag är allt annat än just det.
Margareta Lindholm har fångat just den känslan man kan känna då man stiger in i någon av dessa många avbefolkade bygders övergivna hus. Där allt liksom blivit lämnat mitt i ett liv. Där allt liksom bara står och väntar på att dess invånare ska komma tillbaka. På dem som aldrig kom tillbaka, inte generationerna efter heller. De lämnade den kalla stugan, det hårda livet med självhushåll, vedhuggning, eldning. Men också det liv som bar på så många andra kvaliteter vi moderna ofta mycket stressade människor förlorat. Och som Margareta Lindholm skildrar så fint i just Skogen, närheten till naturen och årstidsväxlingarna. Till det levande landskapet. En relation med ömsesidig respekt, som borde finnas mer av om detta klot ska överleva.
Lindholm fångar det långsamma, det tysta men ändå sinnliga. De små skiftningarna i naturen, i människan och relationen dem emellan.
Och hon fångar det oundvikliga i Grenaas som köpt upp skogen och i den kommunanställda unga Frida, som inser konsekvenserna men som inte kan stoppa flytten.
Margareta Lindholm har ett så avskalat språk som berättelsen kräver. Fåordigt men koncist. Ett landsbyggdes kynne. Och med ett sorts vemod, som slår an strängar i mig, som nästan vill brista i all sin igenkänning. Hon är så precis, fångar vinden i tallkronorna. Naturen. Ja, för hur skulle jag annars uttrycka det. Hon talar rakt in i mig.