En oändlig historia

EN NY BOK. "Och nu kan man tämligen klart se att äventyret har ett icke alltför avlägset liggande slut." Så skriver Tage Erlander i sin dagbok hösten 1956. Han hade då varit statsminister och partiledare i tio år — och skulle så förbli i ytterligare tretton år. Liksom i tidigare årgångar av dagböckerna återkommer han många gånger till sin känsla av otillräcklighet och sin önskan att "äventyret" snart skall ta slut. Samtidigt är det tydligt att han också trivs med rollen. Kanske beror hans trötthet, som han så ofta skriver om, på att han i regel skriver på sin dagbok på nätterna, efter långa och ansträngande arbetsdagar.Denna gång handlar dagboken alltså om 1956. Många av noteringarna gäller internationella kriser och Sveriges relationer till omvärlden och till FN. Som exempel kan nämnas Suezkrisen och det s.k. sexdagarskriget. Suezkanalen var ju i brittisk och fransk ägo, men Egypten beslutade 1956 att nationalisera kanalen. Det medförde ett militärt angrepp från Storbritannien, Frankrike och Israel, ett angrepp som mötte stark kritik från FN och som i hög grad oroade Erlander. För bl.a. Sverige innebar kriget problem med oljeförsörjningen.I Sovjetunionen inleddes vad som kom att kallas en avstalinisering, som fick återverkningar i Östeuropa, främst i Polen och Ungern. I Ungern krossade ryssarna brutalt ett uppror och många noteringar i dagboken präglas av oro och upprördhet. Tidigare under året hade han och Gunnar Hedlund gjort ett långt besök i Sovjet. De noteringarna präglas emellertid främst av att Erlander var svårt förkyld huvuddelen av det två veckor långa besöket.Sverige styrdes sedan 1951 av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. Den var emellertid på väg mot upplösning, fast det dröjde till hösten 1957 innan så skedde. Erlander funderade ofta om former för ett kommande regeringsskifte, vilken fråga som "lämpligast" skulle leda till en upplösning.Andrakammarvalet i september innebar ett bakslag för koalitionspartierna. Socialdemokraterna minskade med fyra mandat och bondeförbundet med sju. Det blev också borgerlig majoritet i andra kammaren och därmed ett besvärligare läge för koalitionen, kanske särskilt för socialdemokraterna. Erlander skrev efter valet flera gånger om det allvarliga läget för partiet och svårigheten att finna partiets linje, om "en debatt utan glöd och andra linjer". Han skriver bl.a. att stämningen inom partiet "just nu är den sämsta tänkbara". Det är intressant att jämföra läge och debatt då och nu, 50 år senare.Kanske blev räddningen för Erlander och partiet den pensionsdebatt som började växa fram, en debatt som ledde till en folkomröstning 1957 och ett nyval 1958.Det politiska livet i Sverige dominerades av flera frågor, några fortfarande aktuella. Som exempel kan nämnas familjepolitiken, likalönsprincipen, hyresregleringen, jordbrukspriserna och pastoratsindelningen. Man förbluffas, liksom i tidigare årgångar av dagböckerna, av att statsministern så ofta var inblandad i detaljer. Han medverkade exempelvis i överläggningar av anslag till grammofon vid Musikaliska akademien och till matta vid Gymnastiska centralinstitutet. Och så naturligtvis — som vanligt - landshövdingeutnämningarna, samtal som kunde pågå i flera månader. Kandidaterna var många och Erlander suckar vid ett tillfälle "vad är det med vår 40-årsgeneration som bara drömmer om att bli landshövdingar".Inför kommande avtalsrörelse nästa år kan det också vara intressant att läsa om Erlanders oro inför de förhandlingar om de statsanställdas löner som pågick 1956. Han skriver om krav på "en väldig höjning", om "en förfärlig mentalitet" och om allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser.Då man jämför denna nya bok med tidigare årgångar av dagböckerna slås man av de många upprepningarna i skrivsätt och teman. Det handlar ofta om skarpa personomdömen av medarbetare inom regering och parti och naturligtvis av ledamöter av oppositionen. Det handlar om hans besvärliga förkylningar och om att han är "nedkörd till botten", om att han har haft "en ganska trist och tröttsam dag" samt om hans bedömningar av egna tal och debatter, då han ibland är nöjd men ganska ofta missnöjd.Ibland kan man fundera över om ambitionerna med utgivningen av dagböckerna varit för höga. Dagböckerna omfattar i och med denna nya bok sju volymer om drygt 2.300 sidor. Och ändå har Erlander ännu inte kommit halvvägs på den långa statsministertiden (fast anteckningarna under 60-talet lär inte vara så omfattande). Men samtidigt är det, och då inte bara för forskare och partiarbetare utan också för en bred allmänhet, värdefullt att dagböckerna kommer ut i sin helhet. Man få en levande och personlig bild av en man och hans gärning.Då får man leva med upprepningarna. Dagböckerna är ju samtidigt roande att läsa. Och man ser fram mot kommande årgångar. Erlander har själv vid ett tillfälle sagt att 1957 och 1958 är "spännande som en första klassens deckare". Det är kanske inte dagboken för 1956, men ändå värd att läsa, t ex under julhelgen.