En outsider går till angrepp

Litteraturkritisk essäistik är en eftersatt genre på dagens bokmarknad. De akademiskt skolade litteraturvetarna präglas i allmänhet av ambitionen att vara i takt med de nyaste teorierna och verkar mera sällan motiverade av kärlek till den diktning de skriver om. Att visa sig känslomässigt berörd är ovetenskapligt och amatörmässigt — amatör betyder ju bokstavligen älskare. Men om konsten inte berör, gärna djupt och genomgripande, vad ska vi då ha den till?En som inte varit amatörernas favorit är Gunnar Ekelöf. Han har framstått som "svår" och i behov av lärda utläggningar vilket gjort honom till föremål för flera doktorsavhandlingar och andra ambitiösa skrifter anlagda på att främja respektive författares akademiska karriär eller status. Ett frontalangrepp på denna forskning riktas i en nyutkommen bok av David Andersson: Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen.Vördnadsfull uppmärksamhetFör Andersson framstår Ekelöf som den store outsidern i svensk poesi, och när en out­sider blir "inne" och ägnas vördnadsfull uppmärksamhet föreligger risk för tolknings-övergrepp. Att hylla bohemer som hånar det borgerliga samhället är vardagsmat alltsedan modernismens genombrott för hundra år sedan, men värre blir det när poeterna vänder sig mot forskarna. Det är just vad Andersson menar att Ekelöf gör och rycker därför ut till den antiakademiske diktarens försvar. Den självbiografiska skissen En outsiders väg blir hans vägvisare till författarskapet.För den som i likhet med Ekelöf känner sig född till ensamhet och brist måste idén om ett folkhem te sig motbjudande. Med dikttiteln Till de folkhemske (1945) myntade han ett nytt ord som kommit att stå för inbegreppet av socialdemokratins i all välmening genomförda förflackning och förfulning av Sverige, medan dikten som sådan framstår som en konstnärligt mindre lyckad satir. Något forskningen enligt Andersson försummat är den politisk-ideologiska bakgrunden, vilken han ägnar bokens mest givande kapitel.Fiende till kollektivismSom nyetablerad poet i början av 1930-talet kom Ekelöf att tillhöra kretsen kring tidskriften Spektrum där nya tendenser inom konst, arkitektur och samhällsplanering diskuterades. Till medarbetarna hörde paret Alva och Gunnar Myrdal som dödförklarade liberalismen och förordade planhushållning och förnuftsmässig organisering av allt från staten till den enskilda familjen. Bl a underkändes hemmet som plats för barnens fostran. Kollektivhus med gemensamma sovsalar för alla barn skulle vara lika självklart som funkis­arkitekturens rationellt öppna planlösningar.Ekelöf hade visserligen upplevt det borgerliga hemmets avigsidor men än mer lidit av att i tidiga år placeras på ett låt vara ståndsmässigt barnpensionat varifrån han riktade hjärtskärande små brev till sin frånvarande moder. Av såväl läggning som erfarenhet var han förutbestämd att bli fiende till allt vad kollektivism, socialism, planekonomi och funkis-estetik heter. Hur denna spontana fientlighet närdes av 30-talets folkhemsideologiska debatt visar Andersson övertygande och med väl valda exempel.Mindre givande är hans angrepp på dagens humanistiska forskning och särskilt på litteraturvetenskapen sådan den bedrivs vid våra större universitet. I många stycken har han visserligen alldeles rätt, som i kritiken av pseudovetenskaplig jargong, modebetingat teoretiserande och ignorerande av författaren bakom verket till förmån för texten som antingen autonom artefakt eller bricka i ett intertextuellt språkspel. Var finns människan i denna form av humaniora, kan man undra. Var finns kärleken till dikten? Det är allvarliga frågor som inte kan viftas bort.När Andersson kommer in på mer internt litteraturvetenskapliga ting som påverkan kontra självständigt skapande saknar hans kritik tyngd. Att Ekelöf som många andra skönlitterära författare retade sig på akademikernas anspråk på sakkunskap är nog riktigt men utgör inte tillräcklig grund för att döma ut en rad namngivna, nu verksamma forskare och deras insatser. Ändå vill man instämma i Anderssons krav på personligt ställningstagande och respekt för diktarens egna uttalade åsikter.Det s k kulturarvetIntressant är också diskussionen av Ekelöf som autodidakt. Han bagatelliserade alltid sina akademiska studier och betonade stolt att han var självlärd. Men ändå skiljer han sig himmelsvitt från det slag av autodidakter som kom att bära upp den samtida proletärlitteraturen. I motsats till dem hade han från början en grundläggande skolning, goda språkkunskaper och självklar tillgång till konst och musik. Men som vuxen valde han att söka kunskap på egen hand.En annan viktig distinktion i Anderssons utläggning gäller Ekelöfs förhållande till historien och det så kallade kultur­arvet. Visserligen kunde han ta avstånd från det akademiska förvaltandet av detta arv, men arvet i sig var viktigare för honom än för de flesta humanistiska forskare i dag. David Andersson är själv en outsider i den officiella litteraturvetenskapens värld, det understryker han samtidigt som han vidgår vissa akademiska betyg, och han utmanar till strid med blanka vapen. Även om han då och då hugger i sten är hans polemik väl värd att ta på allvar, och det är glädjande att det finns förlag som vill ge ut en stridsskrift av detta slag. För övrigt är boken både välskriven och smakfullt formgiven.