Det finns något tvångsmässigt i läsandet av Paul Austers romaner. Inte bara för att man som läsare i allmänhet självbekräftande konstaterar att författaren som vanligt har varit lite för produktiv, lite för snabb, för romanens bästa. Nej, det tvångsmässiga består i den repetitiva relation man har med författaren. Åh, en ny Austerbok, tänker man och halar snabbt fram betalkortet. Man läser intensivt, nästan alltid i ett fåtal fängslande pass, och blir sedan förvånad över hur snabbt och spårlöst den på många sätt klanderfria och fascinerande prosan lämnar både medvetande och byggnad när man är klar. Man rynkar möjligen pannan och erfar en mild besvikelse, men den är aldrig så stor att man minns den när nästa roman dyker upp ett år senare. Kanske skulle man kunna hävda att Austers böcker bara finns i läsögonblicket, vilket i sin tur möjligen är att betrakta som en seger för den språkligt grundade verklighet de representerar.
Osynlig är på många sätt en typisk Austerroman. I bokens början är jag-berättaren den begåvade litteraturstudenten Adam Walker, som under sitt tredje år på Columbia University snubblar över den fängslande gästprofessorn Rudolf Born och dennes än mer tilldragande flickvän Margot på en korridorfest. Året är 1967 och några tiotal sidor senare är det relativ nutid och berättaren är Walkers gamla klasskamrat, en berömd författare som efter fyrtio år av tystnad får ett skakande brev av sin ungdomsvän, medan Walker själv är döende i obotlig cancer. Däremellan har Rudolf Born visat sig vara en inkarnation av mänsklighetens sämsta sidor och det triangeldrama som den unge lovande studenten snubblat in i har på ett avgörande sätt förändrat hans liv.
Men Osynlig, för övrigt i utmärkt svensk språkdräkt av Ulla Roseen, är också atypisk. Berättartekniskt är Auster en smula lugnare, eller i varje fall enklare och mer konventionell, än vanligt. Den nästan simpla moralitet som kampen mellan den onde Born och den gode Walker utgör spjälks betänkligt av en sidoberättelse där Walker inleder en incestuös relation med sin storasyster Gwen, som senare förnekar att något sådant inträffat. Gränserna mellan fantasi och verklighet är flytande på ett mer ordinärt sätt än den vana Austerläsaren lär förvänta sig. Minne står mot minne och ord står mot ord, de alternativa verkligheterna blir aldrig metafysiska alternativ utan helt enkelt utsagor som vi - såväl läsare som berättare - inte kan verifiera. För att vara Auster känns det lite blodfattigt.
Det är lite som om Paul Auster är en filosofistudent som förlorat sig i, säg, Schrödingers katt och blivit en överliggare som gång på gång angriper samma problem utan att kunna nöja sig med svaret. Som läsare är man egentligen ganska ointresserad av hans berättelser, men man trivs i umgänget med honom och vet att hans vindlande korridorer alltid är komplett utrustade med några lönndörrar och lagom många trösklar att snubbla över. I Osynlig vill han visa att han kan skriva också en relativt konventionell roman och har minimerat sin användning av lönnfack. Och visst kan han skriva en närapå vanlig roman. Men han är avgjort bättre i sitt inmutade habitat.