En praktfull final

Jag har nog en gås oplockad med Kjell Eriksson. Får han verkligen göra så här? Låta den absolut bästa boken bli avslutning på en serie om tio deckare?
Ja, det är klart, lämna serien med flaggan i topp och allt det där. Men som läsare blir man ju galen: ska han sluta nu, när Ann Lindell står mitt i sin gärning och inte alls, likt en gammal och trött Wallander, naturligt lägger ner arbetet? När författaren själv har polerat både sitt språk och sin berättarteknik till fulländning - varför ska han sluta då?

Men det tar slut här, och slutet är en praktfull final. Öppen grav börjar med det storslagna telefonsamtalet till den gamle professorn Bertram von Ohler, som stultar runt i sitt fjortonrumshus i Uppsala. Där bor han och där bor även hushållerskan Agnes som arbetat för familjen i femtiofem år.
En annan värld. En annan tid. Ett gammalt hus, närmat musealt, och en gammalmodig relation mellan herrskap och tjänstefolk. Men relationen är inte museal längre, Agnes är numera en hushållsnära person, vars tjänst har blivit avdragsgill.
Ja, tiden har förändrats och den rör sig inte heller regelbundet i Öppen grav. Ibland står den still, ibland tar den plötsliga hopp, ibland tvärvänder den och tar några snabba kliv till dåtiden.
Hemma hos Bertram von Ohler har tiden saktat ned, där tickar klockan allt långsammare och professorn plockar planlöst med sina papper i ett arbetsrum där inga stora tankar tänks längre. Agnes dukar fram måltid efter måltid, alltid tjänstvilligt. Grimasen kommer först när hon försiktigt har stängt dörren efter sig.

I denna tystnad ringer telefonen och en tunn åldring får höra att han får årets Nobelpris i medicin. Kjell Eriksson skildrar professorns överraskning otroligt skickligt, kontrasterar i närgångna detaljer hur den råddiga tomheten ersätts av en plötslig uppryckning, när den ensamme gamlingen rätar på ryggen och återigen blir den bestämde professorn. Från den första vantrogna oförståelsen när han lyfter luren och hör vad som sägs, genom tilltagande nervositet till en nästan bortglömd känsla: stoltheten. Hoppsan, förlåt, vad sa ni, nu måste jag nog sluta! Men vid närmare eftertanke: jojo, det var roligt - och nog är man väl värd det?

Sen kommer förstås tvivlet, och så vem han nu ska berätta det för allra först, och så blir ingenting riktigt som han tänkte sig.
Grannen och mångårige medarbetaren, docent Johansson, verkar inte alls bli särskilt lycklig över att lite ära nog ska spilla över på honom. Andra kolleger, även internationellt, reagerar med upprördhet.
Kjell Eriksson är skickligare än de flesta på att beskriva ett klassamhälle, men denna gång har han överträffat sig själv. Han berättar om akademikernas ömsesidiga missunnsamhet, om forskarsamhället där själva forskningen ofta får stå tillbaka för småsint intrigerande och futtiga strider.

Jo, forskare är ynkliga, men inte bara det: klasstillhörigheterna är värre och de registreras ner till minsta lilla vardagsgest. Docenten sitter upprörd på sin slitna kökssoffa som han sov i som liten och glömmer aldrig sitt ursprung, professorns vuxna dotter rör sig omedvetet runt hushållerskan som vore hon en familjemedlem, om än en ensidigt givande familjemedlem, hushållerskan registrerar klockan som ringer när professorn vill något. Professorn själv förstår inte alls varför docenten är så indignerad, varför hushållerskan är så utled. Maktförhållandet syns bara underifrån.

Deckarförfattare har en viss förkärlek för att låta händelser ur det förflutna spela en avgörande roll, och Kjell Eriksson är inget undantag. Men där sämre författare bygger sin historia på någon förfärlig individuell katastrof som dolts i årtionden, där låter Kjell Eriksson det förflutna vara en helhet. Detta var inte bara två familjer som möttes, detta var Sverige på 1940-talet, när Agnes storasyster flyttade till Uppsala från Gräsö och blev den första av tre systrar som tog tjänst hos von Ohlers. I Kjell Erikssons romanvärld finns det inga rotlösa människor, tvärtom styrs vi alla av vår historia och hur vi handskas med den.
Nog begås det mord och andra brott, i olika tider. Men Kjell Eriksson har inte ställt dem i centrum, utan tippat detektivromanens fasta form lite, så att själva mordgåtan glidit ur fokus. Ann Lindell är förstås en formell huvudperson vars liv och känslor är en stor och viktig del i romanen, men ändå är det inte henne man kommer att minnas.

I stället är huvudpersonen en ensam trädgårdsmästare - förstås, höll jag på att säga, för Kjell Eriksson är till professionen inte bara författare utan även trädgårdsmästare. Bokens trädgårdsmästare gräver i skymundan, gräver outtröttligt för att någon gång få svar - från en hyllad forskare som alltid undvikit de riktigt svåra frågorna.

En praktfull final

Kjell Eriksson sparade det bästa till sist, tycker Lotta Olsson som har läst författarens tionde och sista bok om Ann Lindell vid Uppsalapolisen.