Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, är aktuell igen. Häromåret både filmatiserades och återutgavs hennes sex första deckare. Lagom till 100-årsdagen utkommer nu den första biografin över författaren.
De nya filmerna uppehåller sig dock mest vid nostalgi, tidstypiska detaljer och 1950-talsvurm. Pusseldeckare av Langs snitt har inte fått något uppsving i deckarboomens kölvatten, mycket på grund av att de riktar sig till en typ av bildad borgerlighet som inte längre finns. Därför känns det aningen krystat att Lena Lundgren och Lisbet Wikner inleder sin biografi med att försöka bevisa dagens deckardrottningars släktskap med Maria Lang. Visst finns det paralleller, men skillnaderna är större. Langs deckare är daterade. Men det gör varken dem eller Dagmar Lange mindre intressanta. Tvärtom.
Som biografin visar är Langes författarkarriär både remarkabel och unik. Debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 blev en stor succé och bröt ny mark med sitt lesbiska kärleksmotiv. Därefter publicerade Lange en deckare varenda höst fram till och med 1990. Året därpå dog hon. Totalt blev det hela 42 kriminalromaner med kommissarie Christer Wijk i huvudrollen. Samtliga gavs ut av Norstedts. Samtliga skrev hon om somrarna i Nora. Samtliga är pusseldeckare, rör sig i en högborgerlig miljö och varierar ett begränsat antal motiv. Kort sagt var Maria Lang fullständigt immun mot litterära konjunkturer. Hon hade en mycket trogen publik, även om den minskade något under de sista åren. Som hennes förläggare konstaterar har ”ingen författare i Norstedts historia skrivit fler framgångsrika böcker under en obruten rad av decennier och år”.
Langes orubblighet ledde så klart till konflikter. Bland annat lämnade hon Svenska Deckarakademin med buller och bång då hon vägrade att befatta sig med de samhällskritiska, realistiska och hårdkokta deckare som slog igenom i Sverige under 1960-talet. Genren förändrades – Maria Lang gjorde det inte.
Själva deckarna får typiskt nog ett ganska begränsat utrymme i biografin. Det finns ett par avsnitt om tendenser och teman för mordmotiv, -metoder och -platser, men några djupare analyser är det inte tal om. Samtidigt som det är synd är det ett förståeligt val. Karaktären Lange kräver fokus. Biografin målar bilden av en driven och excentrisk kvinna som fick som hon ville. Lange var disputerad litteraturhistoriker, rektor för en flickskola och deckardrottning – samtidigt. Hon var en mediemedveten diva som lät skräddarsy sina dräkter. Hon hade dyra vanor, älskade Operakällaren, drack genomgående whisky och åkte taxi överallt. Hon levde ensam i hela sitt liv och omgärdades av rykten om homosexualitet och alkoholism. Och hon vägrade att anpassa sitt skrivande en tum, vilket ledde till en alltmer marginaliserad position. När hon dog hade hon inte många vänner kvar och efterlämnande en miljon i skulder.
Dagmar Langes liv är en på många sätt klassisk konstnärsmyt. Men att myten rör en kvinnlig författare av populärlitteratur står ställer saker på ända – det inverterar schablonen och gör den intressant igen.
Lundgren och Wikner har i mycket utgått från Langes självbiografi ”Vem är du?” från 1985. Särskilt i bokens första hälft är många anekdoter hämtade rakt av och ibland blir det oklart vad den egentligen tillför. Ett annat problem är att de tenderar att ta Langes parti. Författarna gör ingen hemlighet av att de gillar sitt studieobjekt och lyfter gärna fram positiva recensioner och rolig kuriosa. En mer öppen och problematiserande hållning hade dock behövts för att verkligen förklara och förstå fenomenet Maria Lang. Därtill lider framställningen av vissa upprepningar och ett onödigt inställsamt tilltal.
Men biografin räddas av sin huvudperson. Snarare än fler filmatiseringar av Langdeckare längtar jag efter en biopic om Dagmar Lange. Succé garanterad!
Karl Berglund
doktorand Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet