En rispa i idyllen

Krumma regnbågar och bulliga moln på vaxat papper. Omslaget till de dikter av Aase Berg som kommer ut idag under titeln Uppland påminner om en färggrann leksak. Jag föreställer mig att det skulle locka en babys tandlösa gom. I den poesi som följer omnämns bitringar och joller.Spädbarnet ömsom tilltalas, ömsom skänks egen röst i ramslika dikter där en vuxen — underförstått — riktar hänfört pladder till ett barn, och barnet eftertryckligt svarar med vokaler och konsonanter i nyprövande kombinationer: "Humla rumla ramla/ Tjocking / hallomfossing / Mabik! Tjut mabik! En skrattande kossing!"Läsningen skulle förstås bli olidlig om inte författaren visade humoristisk distans till denna symbios mellan liten och stor; om hon inte med hjälp av språket rispade den glättade idyllen. Detta sker bland annat genom att en främmande bokstav eller ett hårt klingande uttryck tillfogas välkända före-teelser, och genom att barnsligt enkla rim och respektlösa associationer tillåts följa på ord förknippade med barndom och harmoni: "Saltkråkan snorkråkan, / skitiga storfotan, / skrattkartans smultronställen". Med denna teknik blir dikten "ordbökväm".Vår existentiella lottMan kan tycka att Berg gör det enkelt för sig genom att inta en sådan provokativ hållning och låta texterna knycka på nacken åt det alldagliga livet i tv-soffor och Ikeavaruhus; genom att låta "Uppland" rimma på "Muppland". Men hon gisslar inte ensidigt vardagen och drömmen om trygghet. Även om hon, till exempel, låter "kofotklöverklövar" och "vedklyvspedodaler" valsa en vals till frihetens lov i en rolig dikt som tycks anspela på Hellsings Herr Gurka, uppmuntrar hon egentligen inte till utbrytningsförsök.Det är helt enkelt vår existentiella lott att eftersträva trygghet och gemenskap för oss själva och våra barn, samtidigt som vi åtrår självständighet och ett vidare livsrum. Utmaningen består i att balansera mellan dessa motsatta drifter.Det lägsta och det högstaKontrasten dem emellan demonstreras i samlingen av återkommande symboler för dels jordbundenhet och instängdhet — puppor, kokonger, isoleringsmaterial — dels höjd och fri rymd — flygplan, himlakroppar, troll-sländor. Titeln Uppland inbjuder då till att tolkas som tvetydig: å ena sidan en välkänd del av Sverige, synnerligen horisontal med sitt slättland, och å andra sidan ett efterlängtat "schlaraffenland", högt upp, ovan regnbågen. I babyn förenas det lägsta och det högsta: "Översinnligt miffo".Dikterna i Aase Bergs förra diktsamling, Forsla fett från 2002, skildrade likaså olika rumsdimensioner, däribland en yttre planetarisk och en inre organisk rymd där det växande fostret färdas. Barnet är alltså väsentligt i båda dessa verk. Även den lekfulla hanteringen av orden och deras ljudlikheter förbinder samlingarna. Ändå hade jag lättare för att ta till mig poesin i Forsla fett. Berg lyckades här att starkare förmedla både den svindlande känslan av enhet mellan mik-ro- och makrokosmos, och oron inför att avskiljas från det sammanhang som livet innebär. Detta sker också i Uppland, men ganska sällan utan ironi. Bokens allra sista rader utgör ett av undantagen: "Är det sant / att man aldrig / är ämsam/på döden? Bladen som följer är avvaktande blanka.