En sagolik binge böcker

Uppsalaförfattaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlqvist är en utomordentligt produktiv duo. Under förra året släppte de en hel binge barnböcker i olika format på sitt gemensamma förlag Sagolikt. Den höga produktionstakten är möjligen både en tillgång och ett problem. Det är nämligen alldeles uppenbart att det inte saknas idéer på förlagets möten. Och merparten av deras böcker kommer dessutom med en tydlig, och mycket välkommen, inriktning på likabehandlingstänkande, genus och hbt-frågor.

Junior vill ha syskon berättar en sympatisk adoptionshistoria om en liten krokodil som lever på savannen tillsammans med sina två giraffpappor Jösta och Johan. Men det är inte helt lätt att vara adopterad alla gånger, Junior ser ju inte ut som en giraff och längtar efter ett krokodilsyskon. Efter några förväxlingar får familjen tag på ett ägg som visserligen levererar en liten pytonorm, men slutet blir förstås gott.

Den lilla Moni, som är huvudperson i Måste ha monster, är snäppet vildare och driver sina mammor till vanvett genom att vägra äta, tills hon inser att det enda hon verkligen gillar är monster, just precis sådana där otäcka som alla kompisar har under sina sängar.

Både Måste ha monster och Junior vill ha syskon är fina idéer som dock skulle mått bra av en redaktör. Texten kunde ha manglats några varv och är lite överlastad och fylld av halvrim som gör att läsrytmen inte riktigt vill infinna sig. Detsamma gäller den annars rappa räknesagan 10 små spöken, som Anette Skåhlberg både skrivit och ritat. Här flyttar den intet ont anande Ture in i ett hemsökt hus, vars tio osaliga andar han inte ens märker och gör sig av med på allehanda roliga sätt – bland annat misstar han dem för toalettpapper. En bra berättelse som hade varit bättre med sträng redigering.

Det överlastade återkommer också i Kalle med klänning, som kom redan 2008 men återutges i vår. Kalles självklara sätt att klä sig i vad han önskar är inspirerande både för hans medkaraktärer och för läsaren. Både text och bild skulle dock ha vunnit på en strykpenna. Bland annat står jag helt oförstående inför att de redan välfyllda sidorna tyngs av att bokens mitt på varje uppslag är markerad genom en tecknad inbindning som ska ge något slags vikingakonnotationer.

På det stora hela har emellertid Katarina Dahlquist en tydlig estetik med ett, i varje fall på den svenska bilderboksmarknaden, eget tilltal. Och får duon bara allting på plats, möjligen genom att dra ner på utgivningstempot och därmed undvika ett hopslarvat intryck, kommer deras sympatiska bilderböcker att sitta som en smäck.